Så fort någon vill ge en invandrare, flykting, utlänning eller kalla det vad du vill, en chans att klara sig själv kommer medierna och ”experterna” och somliga medborgare och kritiserar det.
Det känns ibland så som om Sverige trivs med att se invandrare lite som handikappade barn. Det känns som om det är lättare att ”ta hand” genom att fixa allt för en nykomling än att ge denne chansen att visa att han eller hon är lika kapabel som en svensk.
Många experter med svenska efternamn, med olika titlar och olika roller i samhället diskuterar vad det bästa för en invandrare eller flykting är, men få gånger har jag sett invandrare säga sitt.
Varje gång när jag läser en tidning och ordet invandrare eller flykting finns där är för att vi är de handikappade i samhället, de handikappade som behöver bestraffas för att vi har begått brott eller de handikappade som behöver bli omhändertagna.
Nej, vi har inte samma förutsättningar och därför kan vi inte bli behandlade på samma sätt. Nej, i början kan vi inte göra så mycket eftersom vi inte kan språket, men vi har en hjärna lika utvecklade som en infödd svensk, vi har oftast två händer, två ben och samma vilja att klara oss själva som vilken normal individ som helst.
Ibland känns det som om det är lättare att ta hand om alla dessa små handikappade barn för då undviker man att någon ska säga sedan att man är rasist, att man är egoistisk, att man inte är solidarisk och medierna njuter av det.
Medierna älskar att skriva med stora rubriker orden INVANDRARE, FLYKTING och lägga till det orden OFFER, BROTTLING, HEDERSMORD alltså HANDIKAPPAD.
Och när medierna äntligen låter en invandrare säga sitt eller skriva om ämnet väljer de oftast de som själva vill ha mer och mer av det svenska samhället.
Har man aldrig undrat att om en individ hade kraften och modet att fly sitt land, att lämna allt på grund av krig eller fattigdom kan också ha kraften och modet att klara sig i ett samhälle där inga bomber faller när från himlen, där inga döttrar riskerar att bli våldtagna, där inga söner ska gå med i guerrillan eller bli mördade på gatan?
Har man aldrig undrat att om man behandlar en invandrare som ett handikappat barn kan denne aldrig ha möjligheten att utvecklas?
Visst det finns och det kommer alltid att finnas de som trots de bästa förutsättningarna aldrig kommer att komma så långt som de flesta och de behöver självklart hjälp, men de är inte de flesta.
Men nej, det är kanske bättre att se oss så som Invandrare, alltså Sveriges handikappade barn istället för att se oss som vanliga medborgare och skriva om dem som:
IVAN DAZA grundare av Blatteförmedlingen
MY LAN TRAN Ingenjör på Ericsson i Göteborg
AHMET ÖNAL VD för livsmedelsföretaget Laroc AB i Sollentuna
OLEG ANTZUTKIN Docent i fysikalisk kemi vid Luleå tekniska universitet
MARIA ESCALANTE Äger och driver Les Trois Roses i Malmö
POLLY BOHARY Skolbibliotekarie och stormamma vid S:t Iliansskolan i Västerås
MAHVASH BEHZAD Mottagningssköterska och vårdenhetschef på Allergicentrum vid Universitetssjukhuset i Linköping
Eller alla de som har vanliga hederliga anställningar och som inte syns någonstans, men som har vägrat att bli behandlade som handikappade.
Vill du läsa mer om ovan nämnda klicka här: http://www.svensktnaringsliv.se/multimedia/archive/00000/Framg_ng_trots_allt_-__580a.pdf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar