Osmidiga lantisar läxas upp

"Osmidiga lantisar läxas upp” är rubriken till en krönika av Ulf Törnberg publicerad i Sydsvenskan (läs den här)


I den krönika beskrivs precis det som händer dagligen på stationerna i Malmö och Lund (det är de två stationer jag vistas i dagligen) och även när man väntar på bussen hem.

Som boskap slänger sig alla på dörrarna till tåget eller bussen så som om det hade varit sista färd till friheten, eller sista transport ifrån något krig eller helvetet.

Det värsta är att vi som inte vill agera så är vi tvungna att göra likadant, eftersom att ta tåget är ett äventyr på liv och död. Väljer man att stanna några meter bort för att inte hamna i kaoset framför dörrarna då riskerar man att en ny kö bildas bakom en eller att man krockar med en mänsklig mur när man försöker stiga på tåget. Väljer man istället att vara den första framför dörren, riskerar man någon annans armbågar, knä, fötter och en varm andedräkt bakom sig och lukten av den andras 58-kronors lunch på nacken.

Jag har testat alla varianter och när arbetsdagen ibland har tagit all min kraft och tålamod försöker jag vara en del av alla och med mina 159 cm och typ 70 kg pressa fram alla som är framför mig. Det är som sagt på liv och död.

Jag har åkt kollektivt i Santiago de Chile, Aten, London, Madrid, New York mm. Men aldrig känt att jag kan dö nedtrampad av andra människor och jag skulle verkligen vilja veta varför skåningarna beter sig så.

Och med tanke på att det finns en inflation av coacher hade man inte kunna anlita några ”kollektivtrafikcoahcer ” så att de kan lära resenärer hur de skall bete sig? Någon?