"Osmidiga lantisar läxas upp” är rubriken till en krönika av Ulf Törnberg publicerad i Sydsvenskan (läs den här)
I den krönika beskrivs precis det som händer dagligen på stationerna i Malmö och Lund (det är de två stationer jag vistas i dagligen) och även när man väntar på bussen hem.
Som boskap slänger sig alla på dörrarna till tåget eller bussen så som om det hade varit sista färd till friheten, eller sista transport ifrån något krig eller helvetet.
Det värsta är att vi som inte vill agera så är vi tvungna att göra likadant, eftersom att ta tåget är ett äventyr på liv och död. Väljer man att stanna några meter bort för att inte hamna i kaoset framför dörrarna då riskerar man att en ny kö bildas bakom en eller att man krockar med en mänsklig mur när man försöker stiga på tåget. Väljer man istället att vara den första framför dörren, riskerar man någon annans armbågar, knä, fötter och en varm andedräkt bakom sig och lukten av den andras 58-kronors lunch på nacken.
Jag har testat alla varianter och när arbetsdagen ibland har tagit all min kraft och tålamod försöker jag vara en del av alla och med mina 159 cm och typ 70 kg pressa fram alla som är framför mig. Det är som sagt på liv och död.
Jag har åkt kollektivt i Santiago de Chile, Aten, London, Madrid, New York mm. Men aldrig känt att jag kan dö nedtrampad av andra människor och jag skulle verkligen vilja veta varför skåningarna beter sig så.
Och med tanke på att det finns en inflation av coacher hade man inte kunna anlita några ”kollektivtrafikcoahcer ” så att de kan lära resenärer hur de skall bete sig? Någon?
Visar inlägg med etikett malmö. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett malmö. Visa alla inlägg
torsdag, februari 24, 2011
onsdag, oktober 27, 2010
Jag skadar samhället
I måndags blev jag uppringd av SVT som undrade om jag kunde sitta i tevesoffan dagen efter apropå en debattartikel jag skrivit i Newsmill. Jag tackade ja, eftersom de sa att det handlade om det jag hade skrivit och att de skulle bjuda två personer till. Sedan fick jag veta att jag skulle ”debattera” mot Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh (S).
Jag påpekade att jag kunde ställa upp i egenskap av mig själv, att jag inte på något sätt ville bli presenterad som moderat. Detta eftersom det jag hade skrivit om handlade om mina privata åsikter och inte partiets.
Tyvärr nämnde programledaren det ändå, men här måste jag erkänna min naivitet om att jag trodde att man inte skulle använda detta för att krydda programmet.
Efter programmet och så fort jag landade i Malmö hörde jag ett otrevligt telefonsamtal med förolämpningar och svordomar på spanska och på kvällen blev jag uppringd av en märklig kvinna som ville berätta hela sitt liv för mig eftersom politiker inte lyssna.
En dag efter försöker jag förstå vad syftet med det hela var. Visst är jag engagerad i ett politiskt parti, men att sitta i direktsändning och försöka ”debattera” mot en heltidspolitiker är en annan sak.
Det var mycket som jag inte kunde uttrycka, det är mycket som blev en enda röra i mitt huvud när jag inte hade sovit mer än två timmar och försöka förklara på några minuter. Dessutom var det svårt att inte springa därifrån när bredvid mig satt en kvinna som sa att jag skadar samhället när jag påstår att det är ”vi och dem”.
När heltidspolitiker, när de förtroendevalda inte vill se vad som egentligen sker i ett samhälle då har man ett stort problem.
Enligt Katrin Stjernfeldt Jammeh är det jag som skadar samhället när jag säger att problemet är en misslyckad integrationspolitik. Det är jag som skadar samhället när jag påpekar att i Sverige finns idag ungdomar som har vuxit upp här och pratar svenska sämre än jag. Det är jag som skadar samhället när jag säger det som få vågar säga för egentligen skjutningarna i Malmö är en polisiärfråga och inte en integrationsfråga.
Jag är ledsen för att jag skadar samhället. Men det är inte mitt ansvar att det finns människor som lever i utanförskap i det här landet, att det finns ungdomar som i sin frustration kastar stenar mot polisen, eller brandkåren. Att det finns en galning som är färgblind och skjuter mot individer som är lite ”mörkare” än en vanlig svensk. Det är inte mitt ansvar att i Malmö fruktar sjukhuspersonalen skott inne på akuten (läs här). Det är inte mitt ansvar att somliga medborgare i Rosengård tycker att politiker inte tar rädslan på alvar (läs).
Det är inte mitt ansvar att några taxichaufförer har slutat köra natt i Malmö för att det finns ”riskabla” adresser.(läs)
Det är inte mitt ansvar att människor är rädda, oavsett om man är svensk eller inte.
Det är inte mitt ansvar att sitta i en tv studio och försöka förklara för någon som borde ha i sina arbetsuppgifter att representera dem som har valt henne.
Det är inte mitt ansvar när jag hört många som säger till mig att det inte spelar någon roll på vem de röstar för det blir alltid samma sak.
Mitt enda ansvar är att se till att varken jag eller någon jag älskar blir skadad.
Jag är ledsen för att jag skadar samhället, men jag blir ännu mer ledsen när dem som är förtroendevalda lever så långt ifrån verkligheten och inte vill se det som händer i det ”verkliga” livet, när de kör med sina indoktrinerade svar och meningar och dessutom får betald för det.
Nej, det är kanske sant det som Katrin Stjernfeldt Jammeh säger, det är inte ”de och vi”. Det är bara jag som inbillar mig saker och lever i en dröm.
Relaterade artiklar här
http://www.dn.se/nyheter/sverige/polisen-vadjar-om-fler-tips-1.1197066
http://hd.se/skane/2010/10/25/offren-beskrivs-sallan-som/
Jag påpekade att jag kunde ställa upp i egenskap av mig själv, att jag inte på något sätt ville bli presenterad som moderat. Detta eftersom det jag hade skrivit om handlade om mina privata åsikter och inte partiets.
Tyvärr nämnde programledaren det ändå, men här måste jag erkänna min naivitet om att jag trodde att man inte skulle använda detta för att krydda programmet.
Efter programmet och så fort jag landade i Malmö hörde jag ett otrevligt telefonsamtal med förolämpningar och svordomar på spanska och på kvällen blev jag uppringd av en märklig kvinna som ville berätta hela sitt liv för mig eftersom politiker inte lyssna.
En dag efter försöker jag förstå vad syftet med det hela var. Visst är jag engagerad i ett politiskt parti, men att sitta i direktsändning och försöka ”debattera” mot en heltidspolitiker är en annan sak.
Det var mycket som jag inte kunde uttrycka, det är mycket som blev en enda röra i mitt huvud när jag inte hade sovit mer än två timmar och försöka förklara på några minuter. Dessutom var det svårt att inte springa därifrån när bredvid mig satt en kvinna som sa att jag skadar samhället när jag påstår att det är ”vi och dem”.
När heltidspolitiker, när de förtroendevalda inte vill se vad som egentligen sker i ett samhälle då har man ett stort problem.
Enligt Katrin Stjernfeldt Jammeh är det jag som skadar samhället när jag säger att problemet är en misslyckad integrationspolitik. Det är jag som skadar samhället när jag påpekar att i Sverige finns idag ungdomar som har vuxit upp här och pratar svenska sämre än jag. Det är jag som skadar samhället när jag säger det som få vågar säga för egentligen skjutningarna i Malmö är en polisiärfråga och inte en integrationsfråga.
Jag är ledsen för att jag skadar samhället. Men det är inte mitt ansvar att det finns människor som lever i utanförskap i det här landet, att det finns ungdomar som i sin frustration kastar stenar mot polisen, eller brandkåren. Att det finns en galning som är färgblind och skjuter mot individer som är lite ”mörkare” än en vanlig svensk. Det är inte mitt ansvar att i Malmö fruktar sjukhuspersonalen skott inne på akuten (läs här). Det är inte mitt ansvar att somliga medborgare i Rosengård tycker att politiker inte tar rädslan på alvar (läs).
Det är inte mitt ansvar att några taxichaufförer har slutat köra natt i Malmö för att det finns ”riskabla” adresser.(läs)
Det är inte mitt ansvar att människor är rädda, oavsett om man är svensk eller inte.
Det är inte mitt ansvar att sitta i en tv studio och försöka förklara för någon som borde ha i sina arbetsuppgifter att representera dem som har valt henne.
Det är inte mitt ansvar när jag hört många som säger till mig att det inte spelar någon roll på vem de röstar för det blir alltid samma sak.
Mitt enda ansvar är att se till att varken jag eller någon jag älskar blir skadad.
Jag är ledsen för att jag skadar samhället, men jag blir ännu mer ledsen när dem som är förtroendevalda lever så långt ifrån verkligheten och inte vill se det som händer i det ”verkliga” livet, när de kör med sina indoktrinerade svar och meningar och dessutom får betald för det.
Nej, det är kanske sant det som Katrin Stjernfeldt Jammeh säger, det är inte ”de och vi”. Det är bara jag som inbillar mig saker och lever i en dröm.
Relaterade artiklar här
http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1279557/Byggnad-i-brand-i-Stad-Solidar.htmlhttp://www.sydsvenskan.se/malmo/article1279747/Fatal-Malmobor-ringer-krisnumren.html
http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1279749/Hardare-vapenstraff-och-direktiv-om-vapensmuggling.htmlhttp://www.svd.se/nyheter/inrikes/samma-garningsman-bakom-skjutningar_5577473.svd
http://www.dn.se/nyheter/sverige/polisen-vadjar-om-fler-tips-1.1197066
http://hd.se/skane/2010/10/25/offren-beskrivs-sallan-som/
fredag, oktober 22, 2010
Krig i Sverige!
De senaste dagarna har man läst om svenska soldater i Afghanistan. 47 procent av Sveriges befolkning vill ta hem dem, resterande delen tycker att de skall stanna kvar. Regeringen och oppositionen är engagerade i frågan, men samtliga tycks ha glömt det krig som pågår inom rikets gränser.
Den 19:e september fick Sverigedemokraterna 5,7 procent av svenska folkets röster. Vi talar om ett parti som är uttalat främlingsfientligt.
I Malmö, i det invandrartäta Rosengård har invandrare sedan några år tillbaka attackerat brandmän, poliser och bränt bilar. Vad har politikerna gjort? Tigit som vanligt. Kanske ett eller annat uttalande, men frågan togs aldrig på allvar.
Polisen kallade några invandrare för apor. Vad hände? Ingenting.
Unga invandrarkillar har gett sig på svenska ungdomar, rånat dem, misshandlat dem. Andra har gett sig på gamla kvinnor. Vad har man gjort? Ingenting.
De senaste dagarna har det stått på alla löpsedlar om den "nye lasermannen". En man som har börjat skjuta på mörkhyade män. I går kväll blev två invandrarkvinnor skadade efter att någon skjutit genom deras köksfönster.
Hela svenska folket är engagerade i att ta hem eller låta svenska soldater stanna kvar i ett krig som pågår långt borta, men ganska få är engagerade i det kriget som påbörjade för länge sedan i Sverige.
Idag kan man inte gå säkert vare sig man är svensk eller invandrare. Idag kan jag inte känna mig säker. Skillnaden mellan kriget i Afghanistan och kriget i Sverige är att här kan jag inte se vem fienden är. Skillnaden är att i vårt interna krig använder vi inte alltid vapen, men vi skadar människor och sårar dem.
Vi lever i ett samhälle som tycker och lägger sig i allt som händer i andra länder. Klart att vi ska ha soldater i Afghanistan, eller klart att vi ska ta dem hem. Klart att vi ska ha insamlingar till världens barn eller att vi ska hjälpa de fattiga på plats, men här? Vad händer här?
De flesta av oss som befolkar det här landet vill leva i fred. De flesta respekterar varandras rätt, men tyvärr de flesta av oss säger ingenting eller gör ingenting för att få tag i problemet som sker här och nu. Vi bara skyller på varandra. Det är invandrarnas fel, det är svenskarnas fel. Men ingen, absolut ingen tar sitt ansvar.
Tro mig, kriget har börjat, det började i själva verket för länge sedan och det kommer inte att ta slut när galningen som skjuter invandrare i Malmö har gripits, eller genom att Sverigedemokraterna blockeras i Riksdagen.
Jag flydde aldrig från ett krig och flyttade inte heller till ett land i krig, men i dag lever jag i ett land där jag kan bli skjuten bara för att jag lever i ett samhälle där ingen vågar ta tag i problemet. Jag lever i ett land där vem som helst kan bli ett offer. Men vi kan fortsätta engagera oss i det som händer långt borta, det är enklare
Läs mer här, här, här, här, här, här och här
senaste
här, här
Den 19:e september fick Sverigedemokraterna 5,7 procent av svenska folkets röster. Vi talar om ett parti som är uttalat främlingsfientligt.
I Malmö, i det invandrartäta Rosengård har invandrare sedan några år tillbaka attackerat brandmän, poliser och bränt bilar. Vad har politikerna gjort? Tigit som vanligt. Kanske ett eller annat uttalande, men frågan togs aldrig på allvar.
Polisen kallade några invandrare för apor. Vad hände? Ingenting.
Unga invandrarkillar har gett sig på svenska ungdomar, rånat dem, misshandlat dem. Andra har gett sig på gamla kvinnor. Vad har man gjort? Ingenting.
De senaste dagarna har det stått på alla löpsedlar om den "nye lasermannen". En man som har börjat skjuta på mörkhyade män. I går kväll blev två invandrarkvinnor skadade efter att någon skjutit genom deras köksfönster.
Hela svenska folket är engagerade i att ta hem eller låta svenska soldater stanna kvar i ett krig som pågår långt borta, men ganska få är engagerade i det kriget som påbörjade för länge sedan i Sverige.
Idag kan man inte gå säkert vare sig man är svensk eller invandrare. Idag kan jag inte känna mig säker. Skillnaden mellan kriget i Afghanistan och kriget i Sverige är att här kan jag inte se vem fienden är. Skillnaden är att i vårt interna krig använder vi inte alltid vapen, men vi skadar människor och sårar dem.
Vi lever i ett samhälle som tycker och lägger sig i allt som händer i andra länder. Klart att vi ska ha soldater i Afghanistan, eller klart att vi ska ta dem hem. Klart att vi ska ha insamlingar till världens barn eller att vi ska hjälpa de fattiga på plats, men här? Vad händer här?
De flesta av oss som befolkar det här landet vill leva i fred. De flesta respekterar varandras rätt, men tyvärr de flesta av oss säger ingenting eller gör ingenting för att få tag i problemet som sker här och nu. Vi bara skyller på varandra. Det är invandrarnas fel, det är svenskarnas fel. Men ingen, absolut ingen tar sitt ansvar.
Tro mig, kriget har börjat, det började i själva verket för länge sedan och det kommer inte att ta slut när galningen som skjuter invandrare i Malmö har gripits, eller genom att Sverigedemokraterna blockeras i Riksdagen.
Jag flydde aldrig från ett krig och flyttade inte heller till ett land i krig, men i dag lever jag i ett land där jag kan bli skjuten bara för att jag lever i ett samhälle där ingen vågar ta tag i problemet. Jag lever i ett land där vem som helst kan bli ett offer. Men vi kan fortsätta engagera oss i det som händer långt borta, det är enklare
Läs mer här, här, här, här, här, här och här
senaste
här, här
tisdag, mars 09, 2010
Konsten att uppskatta konst
I söndags hade jag mitt första besök på Malmö Moderna museet. Vilken upplevelse!
Man behöver inte vara en expert för att gå in i en annan värld där man får en känsla av att man själv hade kunnat börja måla eller skapa konstnärliga verk.
Jag möttes av ett stort rum där vi som lider av lite klaustrofobi, kunde känna att hela världen är öppen för oss. Och där på väggarna vilade jag mina ögon och gick in Luc Tuymans målningar i utställningen ”Mot dagen” där fokus riktats mot virtuella verkligheter, fantasier och illusioner.
Sedan vandrarde jag in i Astrid Svangrens värld där man verkligen kan känna att man är en del av verket.
Till slut hade jag där framför mig Robert Rauschenbergs berömda get, Monogram som finns i mitten av rummet för utställningen av 60-talet.
Andra konstnärer som Jean Tinguelys, Andy Warhol, Marie-Louise Ekman, Öyvind Fahlström, Lena Svedberg och Lena Cronqvist, finns även där.
Jag måste bara dit igen och man behöver inte ens vara intresserad av konst för att verkligen uppskattar det som finns där.
Länkar om konstnärer
http://en.wikipedia.org/wiki/Jean_Tinguely
http://sv.wikipedia.org/wiki/Andy_Warhol
http://sv.wikipedia.org/wiki/Marie-Louise_Ekman
http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96yvind_Fahlstr%C3%B6m
http://www.minou.nu/minou_10/k_lena_svedberg.htm
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lena_Cronqvist
Mer om Rauschenberg på engelska
http://www.pbs.org/wnet/americanmasters/episodes/robert-rauschenberg/about-the-artist/49/
Man behöver inte vara en expert för att gå in i en annan värld där man får en känsla av att man själv hade kunnat börja måla eller skapa konstnärliga verk.
Jag möttes av ett stort rum där vi som lider av lite klaustrofobi, kunde känna att hela världen är öppen för oss. Och där på väggarna vilade jag mina ögon och gick in Luc Tuymans målningar i utställningen ”Mot dagen” där fokus riktats mot virtuella verkligheter, fantasier och illusioner.
Sedan vandrarde jag in i Astrid Svangrens värld där man verkligen kan känna att man är en del av verket.
Till slut hade jag där framför mig Robert Rauschenbergs berömda get, Monogram som finns i mitten av rummet för utställningen av 60-talet.
Andra konstnärer som Jean Tinguelys, Andy Warhol, Marie-Louise Ekman, Öyvind Fahlström, Lena Svedberg och Lena Cronqvist, finns även där.
Jag måste bara dit igen och man behöver inte ens vara intresserad av konst för att verkligen uppskattar det som finns där.
Länkar om konstnärer
http://en.wikipedia.org/wiki/Jean_Tinguely
http://sv.wikipedia.org/wiki/Andy_Warhol
http://sv.wikipedia.org/wiki/Marie-Louise_Ekman
http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96yvind_Fahlstr%C3%B6m
http://www.minou.nu/minou_10/k_lena_svedberg.htm
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lena_Cronqvist
Mer om Rauschenberg på engelska
http://www.pbs.org/wnet/americanmasters/episodes/robert-rauschenberg/about-the-artist/49/
torsdag, februari 25, 2010
Reepalu, judar och kommunalpolitikers ryggmärg
Ilmar Reepalu borde lämna sin post anser Fredrick Federley (C) (läs hela artikel här). ”Olyckligt” av Reepalu anser Sahlin (S) (läs hela artikel här) och Reepalu själv svarar i en replik i SVD ”Det hela börjar likna en kampanj mot mig personligen” (läs hela här)
Jag kan hålla med Fredrick Federley om att Reepalu borde lämna sin post. All kritik mot honom borde Reepalu ta på största allvar och Sahlin, ja, i stället för att försvara honom med att hon vet att han är en ”god person” borde säga till honom att han ska be om ursäkt för sina uttalanden istället för att försvara ett oförsvar beteende hos en politiker.
I en artikel i DN skriver Henrik Berggren
” I detta läge borde det vara en ryggmärgsreflex hos varje kommunalpolitiker att angripa problemet med full kraft. Ett samhälle som inte förmår ta itu med antisemitism kommer sannolikt inte att klara av andra former av rasism och intolerans.” (läs hela här)
Jag hoppas verkligen att varje kommunpolitiker har det i ryggmärgen, att angripa problemet med full kraft och med detta menar jag problem när det gäller rasism, diskriminering, utanförskap och att inte bara dyka upp och uttala sig bara när en stor debatt fyller medierna.
Jag kan hålla med Fredrick Federley om att Reepalu borde lämna sin post. All kritik mot honom borde Reepalu ta på största allvar och Sahlin, ja, i stället för att försvara honom med att hon vet att han är en ”god person” borde säga till honom att han ska be om ursäkt för sina uttalanden istället för att försvara ett oförsvar beteende hos en politiker.
I en artikel i DN skriver Henrik Berggren
” I detta läge borde det vara en ryggmärgsreflex hos varje kommunalpolitiker att angripa problemet med full kraft. Ett samhälle som inte förmår ta itu med antisemitism kommer sannolikt inte att klara av andra former av rasism och intolerans.” (läs hela här)
Jag hoppas verkligen att varje kommunpolitiker har det i ryggmärgen, att angripa problemet med full kraft och med detta menar jag problem när det gäller rasism, diskriminering, utanförskap och att inte bara dyka upp och uttala sig bara när en stor debatt fyller medierna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)