Chile, 11
september 1973. Dagen då Chiles historia förändrades för alltid. Men historien
har olika sidor och det beror på vem som berättar den. 40 år har gått sedan
bröder stred mot bröder, grannar avslöjade grannar och fanatismen tog över ett
land vars flaggas röda färg blev ännu rödare.
Tortyr är
och kommer alltid vara avskyvärd och ingen mor ska leva resten av livet med att
sörja sitt försvunna barn. Människor ska inte behöva fly sitt land på grund av
några få som inte förstår att våld leder ingenstans mer än till döden.
Natten till
idag (2013-09-11) har flera startat oro och satt barrikader i olika städer i
Chile. Varför? Efter 40 år kan vissa ännu inte förlåta, eller bättre sagt, det
finn ännu somliga som leker med människors känslor och förstör ”bara för att”.
Några av dem var inte ens födda när allt hände och i Chile ska man inte glömma,
men innebär detta att inte heller förlåta?
Jag har och
har haft många vänner som fick fly. Många har en far, en mor en bror, en syster
som försvann eller blev mördad. Men jag har också många vänner, inklusive min
egen familj som fick betala priset.
Pappas
vänner och arbetskamrater som blev delade på mitten av någon hemmagjord bomb placerad
någonstans. En mormor som fick ta hand om sin dotter och hennes fyra barn som
skakade av rädsla för att vi inte visste var pappa var, eller om han
överhuvudtaget skulle komma tillbaka. Han skulle vara ute någonstans och säkra
landet.
Som sexåring
fick jag se min pappa med rädsla i ögonen, när soldater kom för att arrestera
någon granne som hade blivit falskt anklagad. Pappa fick ingripa om med den ”makten”
som yrket hade gett honom rädda liv.
Jag fick se
oron i mormors ögon när medlemmarna i Unidad Popular ville konfiskera allt hon
och morfar ägde, bara för at de inte var medlemmar i partiet. Allt det som de hade byggt upp med svett och
med egna händer, skulle tillhöra folket.
Det var inte
bara oppositionen son fick köa för att få tag på bröd eller t.o.m. toapapper.
Jag kommer väl ihåg när min höggravida mamma köade utanför ett bageri och höll
mig hårt i handen. Jag skulle följa med henne medan mormor tog hand om mina små
systrar, pappa var ute någonstans och jag med sex år skulle springa hem och hämta
hjälp eller ta hand om min mor som knapp kunde röra sig med sin stora mage,
ifall något hände!
Vi flydde
inte, vi förlorade ingen närstående, men vi var också offer av det som, inte hände
den 11 september 1973, utan något som påbörjade innan dess. När jag tänker
efter var kuppen bara kulmen av ett krig som hade påbörjas innan. Landet hade
delats i två långt innan diktatorn tog över.
Vi ska inte
glömma historien, vi ska inte glömma alla offer av ett idiotiskt internt krig som
markerade varenda chilenares liv, men om vi vill vara rättvisa ska vi inte
glömma alla delar av historien.
Jag var där!
Jag kommer fortfarande ihåg ljudet av kulor som flög utanför husets fönster.
Som liten flicka tyckte jag att det var småroligt när strömmen gick och vi
skulle lysa inne med stearinljus. Tur att jag inte fattade att det var för att
någonstans i staden hade någon sprängt ett torn och med den någon som hade
kunnat vara min pappa som det enda som gjorde var att skydda folket, även dem
som ville spränga honom i små bitar.
Som vuxen
och t.o.m. här i Sverige har jag blivit kallad för ”Dotter till en mördare”.
Inte ens jag vet om min pappa dödade någon, även om han lovat mig att han
aldrig gjorde det.
Som sagt vi
ska inte glömma historien, men vi bör inse att historien har olika sidor och
att den 11 september 1973 förlorade alla chilenare något.
Om svenska
medier vill hjälpa till med rättvisa ska man inte romantisera och berätta bara
en del, den delen som visar bara en sida av myntet, utan de olika delarna. Min
historia är inte unik och för somliga kommer jag alltid bli dotter till en
mördare.
Jag sörjer
varje 11:e september det som hände i mitt älskade Chile för 40 år sedan. Jag
sörjer alla dem som föll på grund av det de trodde på. Vi ska inte glömma
historien, men vi ska inte heller romantisera den.