Vid regeringens sammanträde idag beslutas att Diskrimineringsombudsmannen (DO) måste bli snabbare på att behandla diskrimineringsärenden, skriver Dagens Nyheter och flera andra tidningar.
Integrationsminister Erik Ullenhag (M) menar att de alltför långa handläggningstider gör att enskilda riskerar att inte få någon upprättelse.
Med tanke på att tiden på att behandla ett ärende kan ta sex månader så välkomnas detta.
Att våga göra en anmälan kräver stor styrka. Först och främst så tror jag inte att vem som helst gör anmälningar (ja, kanske några överdriver lite och känner sig diskriminerade, även om de inte är det).
Min erfarenhet är att under tiden, sedan den stunden man skickar anmälan börjar man tappa styrkan, man tänker flera gånger om det är verkligen värt att vänta eller om det är bättre att lägga ner det hela och gå vidare.
Själv är jag ganska besviken. Jag går inte runt och anmäler dålig behandling, men när jag fick nog så skickade jag en anmälan till DO.
Min första kontakt var för snart tre månader sedan. Det tog en vecka innan jag fick en bekräftelse på att min anmälan hade inkommit. Efter att ha väntat i nästan en månad utan att ha hört något från DO kontaktade jag dem för att veta hur det gick med mitt ärende då fick jag som svar att handläggningen av ett ärende tar vanligtvist minst sex månader på grund av att de har ett stort antal ärenden.
Tre veckor efter att jag hade fått det där svaret blev jag kontaktad igen då jag skulle svara på några frågor och skicka kompletterande uppgifter. Jag svarade på frågorna och skickade kompletterande uppgifter, då blev det tyst igen.
Eftersom jag inte hörde något mer så kontaktade jag handläggare för att veta om de hade fått uppgifterna, eftersom jag inte hade fått någon bekräftelse. Svaret blev att de kontaktar en bara om det inte fått dem.
Ganska långsamt och krånglig hantering tycker jag.
Som tur är kan jag språket, jag kan reglerna och jag är någon som vågar och som inte ge sig för att kräva sin rätt, men vad händer med dem som inte orkar, som inte kan, som inte vet?
Vi får se hur den här historien slutar, men jag har redan räknat med tre månader till, minst!
läs mer här, här, här och här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar