Thomas Idergard, samhällsdebattör skriver i SvDs Brännpunkt om att barn inte är någon rättighet och jag håller med honom. Idergard menar att argumenten för att ensamstående skall ha rätt till assisterad befruktning håller inte och analyserar dessa argument. Låt min då kommenterar hans analys som enligt mig håller inte heller
1.- ”Det är tillåtet med inseminering av ensamstående kvinnor i andra länder”.
Thomas Idergard: ” Det finns sådant som är tillåtet i andra länder men inte här, utan att för den skull rättfärdiga behovet av någon lagändring”
Jag tror att Idergard inte förstår att med att tillåta detta i Sverige tänker man på barnet som kommer och som idag kan ”tillverkas” i vilket land som helst utan att man kan på något sätt se till att det barnet som vill man eller ej kommer att vara en del av vårt samhälle kan ha det bra från början. För att kunna bli inseminerad i Sverige krävs det en lång, genomtänk och mycket kontrollerad process, man vet t.ex. att en donator inte att bli ”pappa” till hur många barn som helst. Både donatorn och den som blir inseminerad går igenom olika tester, t.o.m. om den personen kan vara ”lämplig” som förälder. Så hellre att det sker här än utomlands, eftersom de kvinnorna som redan gör det idag utsätter sig själva och barnet till framtida problem där ingen kan ge svar på och där hela samhället måste stå förr.
2. ”Ska vi fördöma kvinnor som inseminerats utomlands genom att inte tillåta det här?”
Thomas Idergard: ”Hur denna koppling fungerar i praktiken preciseras inte. Uppenbarligen bygger det på en känsla av att en svensk som gjort eller fått något utfört utomlands (till exempel en behandling), som inte varit möjligt i Sverige, skulle gå omkring och uppleva sig ”fördömd” så länge lag eller praxis hemma inte ändras”
Här håller jag med om att det borde preciseras och man kan tolka det precis som man vill, men min tolkning är att genom inte tillåta det i Sverige fördömer vi en ensamstående kvinnas lämplighet att bli förälder
3. ”Ensamstående är lika bra föräldrar som par.”
Thomas Idergard: ”Ska vi redan innan barnet blivit till bygga in en specifik förutsättning, i detta fall frånvaron av en pappa, genom ett medvetet val, när vi nu har ett val? Visst blir barn naturligt till under omständigheter där pappor sedan försvinner. Men anser vi dessa omständigheter vara så lyckliga, eller ens så neutrala, att vi vill upphöja dem till allmän lag? ”
Det finns många barn som har blivit till där pappan försvinner innan de ens är födda, de kan bara dra eller dö. Det finns kvinnor och även män som vill ha en partner endast för att deras längta efter barn är så stort att de ger sig in i olyckliga förhållande bara för att skaffa det där barnet. Så är det och så har det alltid varit.
Idergard menar även att ” Ensamstående kan vara utmärkta föräldrar. Par kan vara dåliga. Men ur det följer inte att det finns någon ”rätt” att bli förälder under varje möjlig omständighet”
Rätt och rätt. Att bli förälder är som han säger ingen rättighet, men inte någon själklarhet heller. Det är enligt mig, trots allt, en liten egoistisk och någon narcissistisk handling. Man vill ha barn för att man vill ha en som liknar en eller någon som liknar den man älskar. Man vill ha ett barn för att man vill ge ett barn kärlek (!?) för att man känner sig lämpnad. För att föröka sig, för att det är så, för att det är ”självklart” att man ska ha barn när man skaffar ett partner och för att så är det bara.
Alla möjliga omständigheter finns och alltid funnits och barn blir till vill man det eller ej, men frågan är hur kan vi bidra som samhälle till för att dessa barn som kommer bli till har de bästa förutsättningar när de redan är en del av det samhälle vi lever i
4. ”Ensamadoptioner är ju redan tillåtna, varför kan då inte insemineringar vara det?”
Thomas Idergard: ” Man kan ifrågasätta ensamadoptioner men man kan också tycka att det är en helt annan fråga. Framför allt är ”symmetri” i lagstiftningen knappast något överordnat a priori-kriterium. Vår samhällsorganisation är fylld av fenomen som sinsemellan är ”asymmetriska” men som många finner både acceptabla och goda. Monarki är till exempel en asymmetri i en liberal demokrati, om än förenlig med den så att även dess motståndare kan verka fritt och öppet.”
Det här är så invecklat och så mycket ordbajseri att jag orkar inte ens kommentera
5. ”Motståndarna är fixerade vid sådana här underlivs- frågor.”
Thomas Idergard: ”Låt oss se på hur verkligheten ser ut: det är ju anhängarna av till exempel införandet av ett statsreglerat tredje kön och nu fria insemineringar som tar alla initiativen. Vi som inte delar deras värderingar eller åsikter har inte haft någon som helst anledning att diskutera detta. Är det inte behovet att ständigt föra upp dylika frågor på den politiska agendan som är själva fixeringen? ”
Inte konstig att de som inte delar samma värderingar inte har ett behov att ta sådana frågor på den politiska agendan. Oftast lyfter man inte upp det som inte berör en. Däremot enligt mig det där med underlivs frågor är och kommer alltid att dela världen i två.
Och slutligen skriver Thomas Idergard:
***************************************************************************
” Vad handlar då hela frågan egentligen om, för både motståndare och anhängare?
För det första handlar den om etik: som redan antytts är synen på barn som en rättighet för de vuxna ett grundantagande för dem som kräver regelförändring.
Det är en människosyn som går stick i stäv med den som varit grundläggande för den västerländska samhällsordningen och som till exempel Immanuel Kant formulerade i sitt kategoriska imperativ om att det aldrig är moraliskt tillåtet att behandla en annan människa som ett medel för egna ändamål (hur legitima ändamålen än kan vara).
För det andra om verklighetsuppfattning: kan och vill vi bygga vårt samhälle på föreställningen att var och en alltid obehindrat ska få samhällsorganisationens stöd och gillande för sin egen syn på hur verkligheten är beskaffad, även när denna syn bryter mot vad som är ett faktum, nämligen att det bästa utgångsläget för ett barn är att ha en mamma och en pappa – det vill säga något som långt ifrån alltid kan realiseras, men som vi, när vi har en möjlighet att genom lag välja om vi vill realisera eller inte, rimligen inte kan bortse ifrån? ”
*******************************************************************
För det första så håller jag med om att det aldrig är moraliskt tillåtet att behandla en annan människa som ett medel för egna ändamål. Om man ser saken på det sättet är inte då själva handlingen att vilja och skaffa barn ett medel för egna ändamål?
För det andra klart att det har varit ett faktum att det bästa utgångsläge för ett barn är att ha en mamma och en pappa för att det är det som alltid har varit det tillåtna, det ”vanliga” och ”normala”.
Slutligen vill jag säga till alla er som är rädda för att plötsligt kommer vi att ha ett samhälle fyllt med kids med ensamstående mammor (bara för att lagen kan tillåta ensamstående kvinnor bli inseminerade) att ni inte skall vara oroliga. Det är fortfarande många som gillar mamma-pappa-barn samhälle. Det är inte en självklarhet att vara förälder och det är inte alla kvinnor, ensamstående eller ej som vill skaffa barn.
