Alla hjärtans dag för alla, eller inte

Medan jag kan köpa blommor till min fru och kan förberedda en fin middag på Alla hjärtans dag blir samtidigt misshandlade, mördade, tystade eller aldrig vågar komma ut ur garderoben, många av mina bröder och systrar runt om i världen.

En dag som denna hyllar vi kärleken, men inte alla har rätt till den. En dag som denna kan vi springa till affären och köpa blommor till den vi älskar för att vi vill eller för att alla gör det, men runtom i världen är det långt ifrån alla som ens kan vara tillsammans med den de älskar.

En dag som denna kan jag sitta hemma i lugn och ro, tycka att världen är orättvis på andra sidan, men det är inte jag som blir fängslad eller blir tvungen att förneka den jag är.

Idag är det Alla hjärtans dag, men en liten skugga av sorg fyller mitt hjärta för jag inte kan sluta tänka på alla de i Ryssland eller någonstans i Afrika som blir dömda eller hur homosexuella blir mördade i Brasilien bara för att.

Vi som kan pratar öppet om kärlek, vi kan vifta med regnbågsflaggor och känner oss som hjältar när vi går i en regnbågsparad, men det finns de som kanske inte ens kommer att kunna uppleva kärleken bara för att det finns mycket att göra i världen för att folk ka förstå att kärlek är bara kärlek och att alla har rätt till den. Vad spelar det för roll om det är en man som älskar en man, en kvinna som älskar en kvinna eller två av olika kön som älskar varandra? Är inte kärleken samma kärlek?

Jag skulle gärna vilja önska alla en underbar alla hjärtans dag och när jag säger alla, menar jag ALLA, men jag vet att medan jag tittar på min fru i ögonen och säger hur mycket jag älskar henne finns det någon någonstans där utanför min lilla värld som blir mobbad, misshandlad och t.o.m. mördad just på grund av kärlek.

Som tur är finns det flera dagar på ett år då vi kan jobba för att någon gång kan alla fira den 14:e februari Alla hjärtans dag och den som väljer att inte fira är för att han eller hon har valt det, inte för att han eller hon har blivit tvingad att gömma sig och inte kunnat titta på sin älskade i ögonen och säga ”jag älskar dig tills döden skiljer oss åt”

Dotter till en mördate

Chile, 11 september 1973. Dagen då Chiles historia förändrades för alltid. Men historien har olika sidor och det beror på vem som berättar den. 40 år har gått sedan bröder stred mot bröder, grannar avslöjade grannar och fanatismen tog över ett land vars flaggas röda färg blev ännu rödare.

Tortyr är och kommer alltid vara avskyvärd och ingen mor ska leva resten av livet med att sörja sitt försvunna barn. Människor ska inte behöva fly sitt land på grund av några få som inte förstår att våld leder ingenstans mer än till döden.

Natten till idag (2013-09-11) har flera startat oro och satt barrikader i olika städer i Chile. Varför? Efter 40 år kan vissa ännu inte förlåta, eller bättre sagt, det finn ännu somliga som leker med människors känslor och förstör ”bara för att”. Några av dem var inte ens födda när allt hände och i Chile ska man inte glömma, men innebär detta att inte heller förlåta?

Jag har och har haft många vänner som fick fly. Många har en far, en mor en bror, en syster som försvann eller blev mördad. Men jag har också många vänner, inklusive min egen familj som fick betala priset.

Pappas vänner och arbetskamrater som blev delade på mitten av någon hemmagjord bomb placerad någonstans. En mormor som fick ta hand om sin dotter och hennes fyra barn som skakade av rädsla för att vi inte visste var pappa var, eller om han överhuvudtaget skulle komma tillbaka. Han skulle vara ute någonstans och säkra landet.

Som sexåring fick jag se min pappa med rädsla i ögonen, när soldater kom för att arrestera någon granne som hade blivit falskt anklagad. Pappa fick ingripa om med den ”makten” som yrket hade gett honom rädda liv.

Jag fick se oron i mormors ögon när medlemmarna i Unidad Popular ville konfiskera allt hon och morfar ägde, bara för at de inte var medlemmar i partiet.  Allt det som de hade byggt upp med svett och med egna händer, skulle tillhöra folket.

Det var inte bara oppositionen son fick köa för att få tag på bröd eller t.o.m. toapapper. Jag kommer väl ihåg när min höggravida mamma köade utanför ett bageri och höll mig hårt i handen. Jag skulle följa med henne medan mormor tog hand om mina små systrar, pappa var ute någonstans och jag med sex år skulle springa hem och hämta hjälp eller ta hand om min mor som knapp kunde röra sig med sin stora mage, ifall något hände!

Vi flydde inte, vi förlorade ingen närstående, men vi var också offer av det som, inte hände den 11 september 1973, utan något som påbörjade innan dess. När jag tänker efter var kuppen bara kulmen av ett krig som hade påbörjas innan. Landet hade delats i två långt innan diktatorn tog över.

Vi ska inte glömma historien, vi ska inte glömma alla offer av ett idiotiskt internt krig som markerade varenda chilenares liv, men om vi vill vara rättvisa ska vi inte glömma alla delar av historien.

Jag var där! Jag kommer fortfarande ihåg ljudet av kulor som flög utanför husets fönster. Som liten flicka tyckte jag att det var småroligt när strömmen gick och vi skulle lysa inne med stearinljus. Tur att jag inte fattade att det var för att någonstans i staden hade någon sprängt ett torn och med den någon som hade kunnat vara min pappa som det enda som gjorde var att skydda folket, även dem som ville spränga honom i små bitar.

Som vuxen och t.o.m. här i Sverige har jag blivit kallad för ”Dotter till en mördare”. Inte ens jag vet om min pappa dödade någon, även om han lovat mig att han aldrig gjorde det.

Som sagt vi ska inte glömma historien, men vi bör inse att historien har olika sidor och att den 11 september 1973 förlorade alla chilenare något.

Om svenska medier vill hjälpa till med rättvisa ska man inte romantisera och berätta bara en del, den delen som visar bara en sida av myntet, utan de olika delarna. Min historia är inte unik och för somliga kommer jag alltid bli dotter till en mördare.

Jag sörjer varje 11:e september det som hände i mitt älskade Chile för 40 år sedan. Jag sörjer alla dem som föll på grund av det de trodde på. Vi ska inte glömma historien, men vi ska inte heller romantisera den. 

Konsten att söka jobb

Nu har jag gått in i en annan fas i mitt liv. När min första stora kärlek gjorde slut efter ett tio års långt förhållande förstod jag att ingenting varar för evigt. Nej, det var inte när min elaka lilla syster berättade för mig att jultomte inte existerade för att hon hade sett när mamma kom hem med våra julklappar och att det var pappa som låtsades vara Jultomten. Nej, mina drömmar krossades då min tro på evig kärlek krossades. Sedan dess lever jag med vetskapen av att även om allt kan vara för evigt kan ens drömmars krossas på et ögonblick och saker har het enkelt slut.

I alla fall. Efter tolv år på samma företag som byte ägare vid flera tillfälle så var det min tur och där stod jag inför valet. Att dra facket och hela armén, köra med hela LAS på min sida och se kollegor packa före mig. Eller packa mina grejer, min sunkiga kaffekopp och gå därifrån med ett leende, en trevlig sista e-post till mina kollegor och säga tack och på återseende.

Just nu känns det inte så surt, eftersom jag inte är arbetslös eller arbetssökande eller vad det än heter det nuförtiden. Just nu behöver jag inte deppa eller på något sätt skämmas för under sex månader är jag fortfarande anställd, dock arbetsbefriad som det heter det.

Under den tiden kan jag fortfarande vänta på mitt saftiga lönebesked, drömma om den efterlängtade solsemestern på ”Mallis” och dricka rosé på altanen eller korka upp en flaska bubbel.

Men grejen är så att nu måste jag på riktigt lära mig konsten att söka jobb och inte bara söka utan få det där jobbet.

Personligen tror jag inte att det finns ett enda recept på hur man gör, man kan ha samma ingredienser till en rätt, dock vi kan göra potatismos, potatissallad, pommes, hasselbackspotatis, fyllda potatisar med samma potatis. På samma sätt tror jag att jobbs sökande går till. Så eftersom jag är min egen kock och jag njuter av mina egna maträtter tänker jag köra med mina egna recept i den nya fasen i mitt liv. Vi får se hur det går till.

En sak är jag säker på, oavsett vilket recept man använder till sin maträtt så måste det finnas salt bland ingredienserna, på samma sätt måste det finnas ”saltet” i alla recept i jobbs sökande. Saltet utan tvekan är att vara sig själv!

Dags at fixa maten till lilla familjen nu när jag är hemmafru….äh… arbetsbefriad, menar jag!

Regnbågsfestivalen 2013 – inte ens regnet stoppade oss

Malmös Regnbågsfestival är över för i år. Vi gjorde det förra året, vi gjorde det igen i år! Öppna Moderater Syd, MUF Skåne och flera skånska moderater anslöt på kansliet i Malmö för att delta i regnbågsparaden. 
läs mer om detta på Öppna moderater hemsida här

Om Husby, rasism och annat

 

Efter jag återigen inte har tid för att ta hand om min blogg så länkar jag här ett par artiklar publicerade den senaste tiden på Newsmill.

Den ena skrev jag angående våldet i Husby

Att förstå våldet i Husby föder ännu mer våld

"Dessa områden behöver bra förebilder som kan lära dem som förstör att det INTE är bra eller demokratiskt. Att man inte demolerar det området där man har sitt hem oavsett hur frustrerad man än kan vara. Vi måste sluta med att säga att vi "förstår varför de beter sig så" för detta bara legitimerar ett beteende som endast leder till ännu mer våld. " Läs hela artikeln här

och den andra angående den rasismen som ingen pratar om

Innerst inne vet vi att det finns en ”folkgrupp” i det här landet, som enligt mig börjar få statusen ”minoritetsgrupp”. Jag pratar om de blonda blåögda. Jag menar de som inte kan vifta med den svenska flaggan om de inte vill bli kallade för rasister. De som inte kan spela nationalsången högst där hemma, utan att riskera att någon granne kan misstänka att de är sverigedemokrater. Jag pratar om dem som blir kallade för ”svennejävel” eller ”svensk hora”. 

 Hela artikeln går att läsas här

Edith is back!

När man bloggar, skickar debattartiklar, underhåller ett par sidor, uppdaterar Facebook och twitter och dessutom har ett vanligt 40-timmars jobb är det lite svårt att hålla sitt urprungliga blogg uppdaterad, men här gör jag ett försök igen!

Även om jag har hållit mig borta från reageramera har jag ändå uppdaterat och tyckt till på andra ställen så här är några länkar om vad jag tyckt den senaste tiden för den som är intresserad. Enjoy!

Börjar med Dagens Invandrare, en blogg som jag skapade och sakta men säkert byggs upp!

Dagens Invandrare är en blogg och sida som har för  Syfte att uppmärksamma historier om invandrare som inte syns i media. 


Vår integration i det Svenska samhället skulle inte vara möjlig utan våra etniska svenska vänner så deras historia får också en röst.

Vi tillsammans är dagens svenska medborgare. Vi vill berätta vilka vi är, ty vi är inte brottslingen, offret eller förövaren som oftast syns i media.

Vi vill även visa för dem som inte kommit in i det svenska samhället att vägen kan vara olika svår, men inte omöjligtLäs här om oss och om våra historier och om våra vänners historier. Vi är dagens invandrare eller bättre sagt, dagens svenska medborgare. 


och några debattartiklar

Debatt En debattartikel om att som homosexuell häpnas jag över att tvingas in i en grupp

Newsmill Debattartikel om att hylla Chavez
Newsmill Debattartikel om invandrarpolitik

Peppakakor krossas av järnrör

Foto:Edith Escobar
Pepparkakan vägrade ställa upp
vi tog lussekatter i stället

Peppakakor krossas av järnrör och lussekatter attackeras av Jultomten.

Det var en gång ett land som hette Sverige där järn användes för att bygga järnvägar och peppakakor åts till Jul, då åt man även saffransbullar som även kalladas lussekatter och jultomten var far till alla barn. Men en dag kom tre elaka, mycket elaka pojkar som armerade sig med järnrör och började krossa alla pepparkakor. Lussekatterna ville hjälpa till men då kom någon som sade att de inte längre skulle finnas för det var elakt mot djur, vi får ju inte äta ”katter” och jultomten tröttnade och drog till värmare länder, sedan dess har vi inte sett honom mer.

Jag är så trött på all debatt som har fullständigt flippa ut. Alltså pepparkakor, järnrör, invandrare, etniska svenskar, icke etniska svenskar, babbe, svartskallar (som förresten inte har använts i senaste debatten). Jag är trött på att varje dag läsa överallt vad kändisar, mindre kändisar, gamla Robinssons deltagare och en och annan ”invandrare” född här som kanske vill sälja sin senaste bok tycker om invandrare och integrationsfråga. Jag är trött på ”det här är mitt land, nej, det är mitt, nej förresten det är vårt”. Jag är trött på den inflationen i ämnet att den håller på att tappa sitt värde och rasa liksom några stater under finanskrisen.

Jag är trött, trött, trött på att Kalle försvarar Muhamed i diskussionen med Pelle medan Muhamed fattar noll eller inte ens är bjuden till debatten.

Politiker, samhällsdebattörer, Robinssons före detta deltagare, artister och Kalle Anka alla, alla de tror sig ha lösningen på integrationen, som har helt enkelt misslyckas eller håller på att kollapsa, eller kanske inte? Vad vet jag, jag äger inte hela sanningen heller, men jag är, om jag fattar debatten rätt, en del av problematiken, för jag är ”invandrare”, ”blatte”, ”babble”, ”icke etnisk svensk”. Men jag liksom många, många andra aldrig blivit tillfrågad av en av våra av våra autonominerade försvarare, om vad jag tycker om pepparkakor (Jag gillar dem även om de ger mig halsbränna)

Kan vi inte bläddra bladet och gå vidare? Kan vi inte ta en paus, sätta oss ner och fundera på vad var och en av oss gör för integrationen? Hade man löst alla problem med allt tyckande, hade vi inte haft fattiga i världen, krig, alla hade varit albinos och färgblinda som satt tillsammans och åt pepparkakor utan att bry sig om de var brunna eller gröna.

Och snälla om man verkligen vill jobba för integration se till att fråga den nyanlände, engagera alla dessa icke etniska svenskar som inte kan språket så väl och som kan uttrycka vad de tycker på alla sociala medier eller dagstidningar. Det är respektlöst att prata om invandrare och integration medan de som knappt förstår sitter där och försöker hänga med. Det är respektlöst att säga att med jobb kan vi fixa integrationen för det är mer komplex än så. Själv blev jag inte integrerad när jag fick mitt jobb eller när jag lärde mig att säga ”tack för kaffet”, utan genom det plus genom min kontakt med det svenska samhället. Det tar tid och framför genom inkluderande kan man komma ett steg närmare in i landet. Det finns många människor som lever här, som kan språket, har ett arbete, men som inte träffat så många fler än sina egna landsmän.

Om jag vill hjälpa mina bröder och systrar som kommer från utanför Sveriges gränser, är det inte jag som vet vad de behöver, det är de själva som vet bäst. Det är inte jag som ska hitta lösningen efter det jag tolkar är deras behöv eller deras åsikter. Jag måste fråga de! Klart att man inte kan fråga tusentals människor om vad de tycker, men man ska inte heller springa till datorn och börja knappa bokstäver och debattera om hur sårade vi som är lite ”brunnare” blir när någon klär sitt barn i pepparkaksdräkt eller när en, bara en mörkhyad person som har svenska som sitt modermål uttalar sig om hur sårad han/hon är för att man pratar om hudfärg.

Så alla er som är på väg att slänga er framför era datorer och börjar skriva om hur sårade och kränkta invandrare är eller om lösningen är att ta bort pepparkakor från tallriken, lugna ner er. Ta en paus, skriv om månen så länge. Bidra inte mer till inflationen i ämnet. Det finns pepparkakor och järnrör så det räcker åt alla. Integrationen kommer vi vilket fall som helst inte lösa innan julledigheten, tro mig!

Mer om ämnet här här

Var kommer du ifrån? - Den eviga frågan

Var kommer du ifrån? Den återkommande fråga

Jag har bott i Sverige i sjutton år och jag får den frågan minst en gång i månaden eller ja, varje gång jag befinner mig i en ny sammanhang när jag möter nya människor och jag misstänker att jag med tanke på min ålder kommer att få den frågan resten av mitt liv så länge jag bor i Sverige. Grejen är så att med stolthet säger jag direkt ”från CHILE” eftersom jag uppfattar att den som frågar är nyfiken på mig, på JUST mig. Men som sagt av mina 45 år har jag ”bara” sjutton av dessa bott i Sverige och jag vet att även om jag ”känner mig” svensk för det mesta och trots min brytning, är jag ursprungligen från ett annat land, ett land som jag är stolt över, lika stolt som jag är idag över Sverige, mitt nya hemland.

Men jag har förstått att den frågan gör att somliga känner sig obekväma, sårade, förnedrade och t.o.m. kränkta. Jag antar att även jag hade känt mig lite sårad om hade kommit hit med mina föräldrar som barn eller om jag hade varit född här, men med utländska föräldrar eller om jag hade varit adopterad.

Ibland när jag har fått frågan och svarat direkt med Chile, känner sig personen som ställde frågan lite obekväm och tillägger  ”vilken stad, menar jag”  Då känner jag mig lite dum som utgår ifrån att alla som frågar undrar över mitt ursprung.

Jag kan förstå de reaktioner från dem som har tröttnat på att höra samma fråga om och om och att de måste möta en undrande blick när de svarar ”Sverige” även om de kanske har krullig svart hår och brunna ögon, men det jag inte kan förstå är att man ska bli sur på det. Om någon frågar vår man kommer ifrån är för att den personen bryr sig, för att det är kanske ett sätt att starta ett djupare samtal för vad jag vet har jag aldrig hört att någon har fått den frågan av en SD eller en främlingsfientlig individ, eller?

Så frågan är var kommer du ifrån? Och jag menar inte att jag vill såra eller kränka någon, ok?

Förresten läs här senaste om SD  och även här

SD har politiken som bryter utanförskapet

”När vi i dag delar ut svenska pass till människor som inte kan ett ord svenska och efterskänker invandrares hemutrustningslån för miljarder sänder vi ut helt fel signaler. Skriver  Jimmie Åkesson, i en debattartikeli DN. Läser man hela artikeln går man nästan på det.  För vem vill inte ha politiker som skriver detta? ” Vad Sverige behöver är inte mer av bidragsjobb, vuxendagis och andra särlösningar utan vad som krävs för att bekämpa utanförskapet är en ansvarsfull invandringspolitik, en effektiv arbetsmarknadspolitik, en ändamålsenlig utbildningspolitik och tydliga krav från samhällets sida.” Inte konstigt att den senaste tiden är det moderater som lockas till det här partiet på samma sätt som Socialdemokrater tog sig över innan valet 2010. Ignorerar man detta då bjuder vi dem på flera medlemmar. Eller?

 

Ikea - det svenska varumärket utan kvinnor

I nästan varje svensk tidning går det att läsa idag om Saudiarabiens Ikeakatalog där kvinnorna har retuscherats bort. Reaktionerna finns på Twitter, bloggar, facebook, överallt och själv sitter jag på jobbet och surar lite över det.

När mitt första raserianfall gick över efter att ha läst nyheten, började jag fundera på något som vi invandrare alltid läser när någon inte ”anpassar sig”, det där med att ”Man ska ta seden dit man kommer”.  Då tänkte jag att det var fint av Ikea att anpassa sin katalog till Saudiarabiens kultur, det visar respekt för landet. MEN det handlar inte egentligen om det. För Ikea handlar det om pengar, om att sälja i Saudiarabien. Ett land där kvinnorna inte ens har rätt att läsa. Ett land där kvinnor inte har rätt att synas.

 

Ikea har byggt sitt varumärkte på bl.a. sin multikulturella företagsmiljö. Går man till Ikea i Malmö ser man kvinnor vid kassan som bär slöja, man ser anställda från olika delar av världen. Men vad händer utanför Sveriges gränser?  Vi alla vet att sedan länge är Ikea inte svenskt, men det är just namnet IKEA som har öppnat dörrarna i alla dessa länder där företaget har etablerats och det är  varumärktet IKEA som håller på att rasa ner.  De har inte bara tagit bort kvinnor från den saudiarabiska katalogen, de har suddat bort även den svenska jämställdhet från den där katalogen.

Här hemma i Sverige accepterar vi att en kassörska eller annan anställd på Ikea bär slöja, men utanför svenska gränser tar de bort kvinnornas rätt att finnas bara för att sälja några stolar till, som säkert saknar några skruvar när man öppnar paketet precis som här hemma.

 

År 2009 inledde IKEA Foundation ett samarbete med FN:s utvecklingsprogram (UNDP) i syfte att göra det möjligt för 50 000 kvinnor i 500 byar i Uttar Pradesh (Indien) att bli representanter, förebilder och entreprenörer och att verka för en förändring. Samarbetet följer upp det projekt för barns rättigheter som UNICEF i samarbete med IKEA Foundation har genomfört i de här byarna.   År 2012 tar Ikea bort kvinnorna från sin katalog i Saudiarabien. Kan någon förklara för mig hur detta kan gå ihop?

 

På Svenska Ikeas hemsida går det att läsa bl.a. ”Vi vill skapa ett bättre liv för de många människorna. Det gäller människor och samhällen över hela världen”

 

Jag vet inte när jag kommer att besöka Ikea igen, om jag överhuvudtaget gör det någonsin mer, men en sak är säker att varje gång jag ser namnet Ikea kommer orden som ”dubbelmoral” ”hyckleri”  och ”girighet”  till mitt huvud

DN SvD

Homosexuella stämmer den Chilenska staten

Movilh Chile (Chiles rörelse för Homosexuell Integration och Befrielse) meddelade måndagen den 3 september sin stämning mot den chilenska staten för förbudet om samkönade äktenskap i landet.

Stämningen, som Movilh säger är det första i sitt slag, presenterades för den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter. Stämingen hävdar att Chile har brutit mot flera delar av den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Närmare bestämt är det gällande förbudet mot homoäktenskap strider mot första artikeln i den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter som förpliktar sina konventionsstater att ”respektera de rättigheter och friheter som erkänns häri och att åt alla personer, som befinner sig under deras jurisdiktion, säkerställa det fria och fulla utövandet av dessa rättigheter och friheter utan diskriminering av något slag såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, ekonomisk ställning, börd eller annat socialt förhållande " och även artiklarna 2, 17 av 24 av samma konvention.

Alberto Roa, generalsekreterare för Movilh sade i Santiago Times ” I bästa fall för oss är att kommissionen tvingar staten att tillåta samkönade äktenskap. I det värsta scenariot skulle det börja pressa staten i att legalisera det, vilket också är ett bra scenario för oss. "

Stämningen lämnades in av advokaterna Ciro Colombara och Hunter T. Carter som har varit rådgivare till Hillary Clinton och har kämpat för samkönade äktenskap i USA.

Stämningen kommer som en reaktion på Högsta domstolens beslut 2011 att inte tillåta tre homosexuella par att gifta sig. Två av dessa par hade varit gifta utomlands och på deras retur till Chile nekades dem status av äktenskap.

Högsta domstolens dom, enligt Roa, pekar på ett underskott i Chiles framsteg mot legalisering av samkönade äktenskap.

”Vi kräver en legalisering av äktenskap och civil union, inte bara för att alla vi vill gifta oss, Detta är en fråga om jämlikhet för alla” har Roa sagt.

Artiklar ur den amerikanska konventionen som Movilh hävdar den Chilenska staten har brutit mot:

Artikel 1

1. Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera de rättigheter och friheter som erkänns häri och att åt alla personer, som befinner sig under deras jurisdiktion, säkerställa det fria och fulla utövandet av dessa rättigheter och friheter utan diskriminering av något slag såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, ekonomisk ställning, börd eller annat socialt förhållande.

2. Med 'person' avses i denna konvention varje mänsklig varelse

Artikel 2

Konventionsstaterna förpliktar sig att i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser och med bestämmelserna i denna konvention, genom lagstiftning eller på annat sätt, vidtaga erforderliga åtgärder för att förverkliga de i artikel l anförda rättigheter och friheter, som ej redan är verkande.

Artikel 17

Familjen är samhällets naturliga och grundläggande enhet och är berättigad

till samhällets och statens skydd.

2. Rätten för giftasvuxna män och kvinnor att ingå äktenskap och bilda familj skall

erkännas, om de villkor som ställs i inhemsk lagstiftning uppfylls av dem, under

förutsättning att dessa villkor ej inverkar på den i denna konvention stadgade principen om lika behandling.

 

Artikel 24

Alla är lika inför lagen. Till följd härav har de utan åtskillnad rätt till samma skydd av lagen.

 

Länkar

Den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna

http://www.humanrights.se/wp-content/uploads/2012/01/Den-amerikanska-konventionen-om-de-manskliga-rattigheterna.pdf

 

Movilh Chile

http://www.movilh.cl/

http://www.movilh.cl/index.php?option=com_content&task=view&id=1427&Itemid=1

Chilensk media (På spanska)

http://www.lanacion.cl/matrimonio-homosexual-movilh-demando-al-estado-ante-cidh/noticias/2012-09-03/114855.html

I regnbågsflaggan finns det också blått

I många år har jag hållit mig borta från allt som är Pride, regnbågsfestivaler, parader och allt som har med HBTs festivaler att göra. Jag tycker att det är bra att det finns sådana fester, men jag har inte känt att jag hör dit.

Vill jag det eller ej tillhör jag alltid en grupp för att jag vill eller för att någon har placerat mig där. Jag är invandrare, homosexuell, moderat och det är det sistnämnda som gör att i år, med stor engagemang och entusiasm, deltar jag i Malmös Regnbågsfestival.

Även om jag är homosexuell betyder det inte att jag är klonad med varenda homosexuell som befolkar jorden. Vi är olika, vi homosexuella har olika bakgrund, har olika musiksmak (även om många av oss älskar Eurovision och hejade på Loreen), vi har olika klädstilar och vi har olika politiska åsikter.

För lite över än ett år sedan blev jag tillfrågad om att sitta i styrelsen för Öppna Moderaters nya distrikt i södra Sverige. Även om jag är lyckligt gift med en annan kvinna och tillsammans har vi en liten son och dessutom lever jag min homosexualitet öppen inom partiet, har jag aldrig tänkt på att just HBT-frågor är frågor som jag kan hantera bättre än andra och just där finns det mycket att göra, så varför inte?

Jag hade inte tänkt på att i regnbågsflaggan bland alla dessa röda nyanser även finns blått och det var där minplats fanns.

Den här veckan är det Regnbågsfestivalen i Malmö och jag önskar att det finns flera som jag som har möjligheten att hitta sin plats där. Jag önskar att alla kan se de olika färger som finns i regnbågsflaggan, vilket borde representera var och en av oss som individer och inte bara som ett kollektiv bara för att vi ”råkar” älska någon av samma kön, för att vi är två mammor eller två pappor eller för att vi har en son eller en dotter som är homosexuell.

Glöm inte att bakom regnbågsflaggan finns det individer som står för sin sak och bland alla färger liksom rött, grönt, orange finns det också blått.

Vänster, barn och en piñata

Vet vänster att en piñata har en religiös betydelse? Att innehållet symboliserar Guds kärlek? Att när man slår sönder den är innehållet frukten av det goda?

Nej, det vet de kanske inte, däremot vet dem hur man kan förstöra demokratin och hur man lär barn att slå sönder en docka som representerar en politiker. Någon som har blivit demokratisk vald.

Jag undrar om man hade tyckt att det var en rolig aktivitet om det hade varit en svart, en invandrare eller någon profet som piñatan föreställde.

Hade vänster och andra tyckt att det var lika roligt? Det var inte länge sedan att det blev en stor grej när en tårta föreställde en svart kvinna. Denna gången var en vitt kvinna som slogs sönder av barn på vuxnas initiativ. Är detta inte lika osmakligt? Borde man inte kräva ordförande för Vänsterpartiet i Malmö att avgå?

http://www.sydsvenskan.se/malmo/vagrar-vika-sig-for-pinatakritik

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/borgar-pinata-arets-nyord-
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14770881.ab

Om Öppna Moderater

Visste ni att Moderaterna har ett HBT-Förbund?

För de som inte vet så har Moderaterna ett HBT-förbund som heter Öppna Moderater. Öppna Moderater vänder sig till alla dem som delar den moderata grundsynen och som tycker att det är viktigt att jobba med frågor som rör homo-, bisexuella och transpersoner ur ett liberalt och frihetligt perspektiv.

Öppna Moderater har fasställt att jobba med fyra prioriterade politikområden: Nya vägar till barn och familj, Diskriminering och bemötande i vardagen, transfrågor och internationella frågor inklusive asylfråga.

Ibland har folk undrat hur jag som är utlänning och homosexuell kan vara moderat, här är svaret. Det har hänt mycket inom moderaterna. Jag blev medlem i partiet för tio år sedan och redan då hade ett förnyelse av partiet påbörjats. Jag blev välkommen i mitt parti utan att någon ifrågasatte min hudfärg eller vem jag är och idag är jag stolt över att inte bara vara moderat utan att även vara en av så många öppna moderater som jobbar med frågor som angår mig och många andra.

Mer om Öppna Moderater går att läsa här

http://www.oppnamoderater.se

http://www.oppnamoderater.se/visa-artikel/items/145.html

Född 2010 – Det udda programmet

Min lilla familj ställde upp för att vara med i SVTs Född 2010. När vi fick höra idén kunde vi inte motstå tanken att kunna visa att i vår värld lever vi hur "normalt" som helst, att vi är en del av samhället och att våra barn, barn i regnbågsfamiljer, har det hur bra som helst.

"Projektet är unikt i sitt slag och ambitionen är att genom dessa barnfamiljer skildra dagens och morgondagens Sverige. Vårens fyra avsnitt skildrar familjernas första två år med det nyfödda barnet." står det i SVTs presentation av programmet och är den versionen vi fick innan de började filma.

Men i vårens första fyra avsnitt visas inte vår sons första två år. Det finns knappt något om hans första år, trots att vi gick med en kamera hängandes efter oss hur många gånger som helst i nästan två år!

Dessutom är det ganska märkligt för mig att man skildrar dagens Sverige med en mamma som skakar sitt barn i ett gympapass eller en annan som föder i köket. Hur många av dagens mammor skakar loss sina nyfödda för att hålla formen? Eller hur vanligt är det att föda hemma?

Alla familjer har sina egenskaper och liksom vi är de en del av dagens Sverige. Men var finns den vanliga, klassiska svenska familjen? Alltså mamma, pappa, barn, med hus, bil, vanliga arbete? De som inte har barn sedan tidigare, de som inte är homosexuella, ensamstående och som tar sig till ett vanligt 8 timmars jobb?

Enligt mig är programmet ganska märkligt. Visst är alla barn som deltar i programmet (efter beslut av sina föräldrar) en del av dagens samhälle, men det känns mer som om man ville visa det udda, vilket inte är en äkta skildring av dagens Sverige. Dessutom känns det att ibland är några av barnen mer som statister i andras barn och dess familjers historia.

Vad har alla dessa familjer gemensamt och vad skiljer de åt? För min del det enda gemensamt min familj har med de andra är att våra barn är födda samma år, deltar i samma tv-program, lever i samma land, men förutom det är det inte så mycket.

Med tanke på att vi homosexuella oftast sätts i sådana sammanhang där man vill visa det udda, trodde jag att med Född 2010 skulle vi ha möjligheten att visa en regnbågsfamilj bland andra vanliga familjer, men vi måste nöja oss med att vara den homofamiljen bland andra familjer med sina egenskaper...trist! Synd att man just nu är en av de deltagarna i en serie som liknar mer än såpopera än ett seriöst program.

Du kan bli mördad om du är gay!

Du kan bli mördad om du är gay och nej jag pratar inte om att vara gay i ett muslimskt land utan i ett katolskt land där vi alla har lärt oss sedan vi var barn ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”.

Detta hände 2012 i mitt hemland Chile

Daniel Zamudio, en ung chilensk kille blev mördad för att vara homosexuell.  Den 3:e mars blev han slagen av en grupp nynazister (ja, tro det eller ej så finns det nynazister i Chile!?). Men det som gjort mig att reagera så starkt är inte bara att han blev mördad, utan hur han blev misshandlad.

Fyra unga män nöjde sig inte bara med att slå honom, utan de slet en del av ena öra, de markera hans kropp med nynazistiska symboler med krossat glas. De slängde en flaska på hans huvud, kastade en stor sten på hans mage, på hans huvud, på hans ben och på flera kroppsdelar om och om och om. De drog ett av hans ben tills det bröts. Daniel Zamudio gick bort den 27:e mars 2012, kl. 19.45 (chilensk tid) .  Han hann bli bara 24 år.

Idag sitter jag på mitt kontor i det trygga Sverige och tänker på detta. Jag tänker på min fru och vår underbare son som växer upp i ett land som skyddar oss. I ett land där vi många gånger klagar bara för att vi inte kan uppskatta hur lyckligt lottade vi är, medan på andra sidan jordklottet blir en ung man mördad bara för att han älskade en annan man. En ung kille som kunde vara min egen som, min bror, min vän eller kanske din son, din bror, din vän OM du hade bott i det katolska landet Chile.

Idag skäms jag för att vara en av de lyckligt lottade som kan älska och bli älskad av någon av samma kön och kunna göra det fred medan i mitt hemland blir en ung man mördad.

Mer om Daniel Zamudio här, här, här och här.

Född 2010

Född 2010

På tisdag 27/3 är det premiär för SVTs serie ”Född 2010”. Under många år kommer SVT följa nio familjer som alla fått barn under 2010.

"Projektet är unikt i sitt slag och ambitionen är att genom dessa barnfamiljer skildra dagens och morgondagens Sverige" skriver SVT i programmets sida på nätet. Läs här

Allt började för två år sedan och en av dessa familjer är min.

Det har varit en lång resa för oss. Från att bestämma oss för att medverka, gå runt med en springande filmare efter oss, tvivla om beslutet att vara med och undra om vad vår son kommer att säga om några år när han förstår att mammorna drog honom i detta lågt innan han kunde säga sitt.

Vi gillade syftet med serien ”Att skildra dagens och morgondagens Sverige” och vi är en del av det Sverige så varför inte visa att vi är mer än Pride, parader, fester och RFSL?

Vi är stolta över vår familj, vi är stolta över vår kärlek och vår son. Vi är stolta över vårt liv, vårt samhälle. Och vi är stolta över att vi kommer att bjuda in svenska folket i vårt hem för att visa att vi är lika lämpliga föräldrar som alla andra. Att två mammor eller bara en är lika bra föräldrar och upplever samma glädje och samma bekymmer som en familj med mamma, pappa barn.

se Trailer Född 2010

Föräldraskap ingen självklarhet

Thomas Idergard, samhällsdebattör skriver i SvDs Brännpunkt om att barn inte är någon rättighet och jag håller med honom. Idergard menar att argumenten för att ensamstående skall ha rätt till assisterad befruktning håller inte och analyserar dessa argument. Låt min då kommenterar hans analys som enligt mig håller inte heller

1.- ”Det är tillåtet med inseminering av ensamstående kvinnor i andra länder”.

Thomas Idergard: ” Det finns sådant som är tillåtet i andra länder men inte här, utan att för den skull rättfärdiga behovet av någon lagändring”

Jag tror att Idergard inte förstår att med att tillåta detta i Sverige tänker man på barnet som kommer och som idag kan ”tillverkas” i vilket land som helst utan att man kan på något sätt se till att det barnet som vill man eller ej kommer att vara en del av vårt samhälle kan ha det bra från början. För att kunna bli inseminerad i Sverige krävs det en lång, genomtänk och mycket kontrollerad process, man vet t.ex. att en donator inte att bli ”pappa” till hur många barn som helst. Både donatorn och den som blir inseminerad går igenom olika tester, t.o.m. om den personen kan vara ”lämplig” som förälder. Så hellre att det sker här än utomlands, eftersom de kvinnorna som redan gör det idag utsätter sig själva och barnet till framtida problem där ingen kan  ge svar på och där hela samhället måste stå förr.

2. ”Ska vi fördöma kvinnor som inseminerats utomlands genom att inte tillåta det här?”

Thomas Idergard: ”Hur denna koppling fungerar i praktiken preciseras inte. Uppenbarligen bygger det på en känsla av att en svensk som gjort eller fått något utfört utomlands (till exempel en behandling), som inte varit möjligt i Sverige, skulle gå omkring och uppleva sig ”fördömd” så länge lag eller praxis hemma inte ändras”

Här håller jag med om att det borde preciseras och man kan tolka det precis som man vill, men min tolkning är att genom inte tillåta det i Sverige fördömer vi en ensamstående kvinnas lämplighet att bli förälder

3. ”Ensamstående är lika bra föräldrar som par.”

Thomas Idergard: ”Ska vi redan innan barnet blivit till bygga in en specifik förutsättning, i detta fall frånvaron av en pappa, genom ett medvetet val, när vi nu har ett val? Visst blir barn naturligt till under omständigheter där pappor sedan försvinner. Men anser vi dessa omständigheter vara så lyckliga, eller ens så neutrala, att vi vill upphöja dem till allmän lag? ”

Det finns många barn som har blivit till där pappan försvinner innan de ens är födda, de kan bara dra eller dö. Det finns kvinnor och även män som vill ha en partner endast för att deras längta efter barn är så stort att de ger sig in i olyckliga förhållande bara för att skaffa det där barnet. Så är det och så har det alltid varit.

Idergard menar  även att ” Ensamstående kan vara utmärkta föräldrar. Par kan vara dåliga. Men ur det följer inte att det finns någon ”rätt” att bli förälder under varje möjlig omständighet”

Rätt och rätt. Att bli förälder är som han säger ingen rättighet, men inte någon själklarhet heller. Det är enligt mig, trots allt, en liten egoistisk och någon narcissistisk handling. Man vill ha barn för att man vill ha en som liknar en eller någon som liknar den man älskar. Man vill ha ett barn för att man vill ge ett barn kärlek (!?) för att man känner sig lämpnad. För att föröka sig, för att det är så, för att det är ”självklart” att man ska ha barn när man skaffar ett partner och för att så är det bara.

Alla möjliga omständigheter finns och alltid funnits och barn blir till vill man det eller ej, men frågan är hur kan vi bidra som samhälle till för att dessa barn som kommer bli till har de bästa förutsättningar när de redan är en del av det samhälle vi lever i

4. ”Ensamadoptioner är ju redan tillåtna, varför kan då inte insemineringar vara det?”

Thomas Idergard: ” Man kan ifrågasätta ensamadoptioner men man kan också tycka att det är en helt annan fråga. Framför allt är ”symmetri” i lagstiftningen knappast något överordnat a priori-kriterium. Vår samhällsorganisation är fylld av fenomen som sinsemellan är ”asymmetriska” men som många finner både acceptabla och goda. Monarki är till exempel en asymmetri i en liberal demokrati, om än förenlig med den så att även dess motståndare kan verka fritt och öppet.”

Det här är så invecklat och så mycket ordbajseri att jag orkar inte ens kommentera

5. ”Motståndarna är fixerade vid sådana här underlivs- frågor.”

Thomas Idergard: ”Låt oss se på hur verkligheten ser ut: det är ju anhängarna av till exempel införandet av ett statsreglerat tredje kön och nu fria insemineringar som tar alla initiativen. Vi som inte delar deras värderingar eller åsikter har inte haft någon som helst anledning att diskutera detta. Är det inte behovet att ständigt föra upp dylika frågor på den politiska agendan som är själva fixeringen? ”

Inte konstig att de som inte delar samma värderingar inte har ett behov att ta sådana frågor på den politiska agendan. Oftast lyfter man inte upp det som inte berör en. Däremot enligt mig det där med underlivs frågor är och kommer alltid att dela världen i två.

Och slutligen skriver Thomas Idergard:

***************************************************************************

” Vad handlar då hela frågan egentligen om, för både motståndare och anhängare?
För det första handlar den om etik: som redan antytts är synen på barn som en rättighet för de vuxna ett grundantagande för dem som kräver regelförändring.
Det är en människosyn som går stick i stäv med den som varit grundläggande för den västerländska samhällsordningen och som till exempel Immanuel Kant formulerade i sitt kategoriska imperativ om att det aldrig är moraliskt tillåtet att behandla en annan människa som ett medel för egna ändamål (hur legitima ändamålen än kan vara).
För det andra om verklighetsuppfattning: kan och vill vi bygga vårt samhälle på föreställningen att var och en alltid obehindrat ska få samhällsorganisationens stöd och gillande för sin egen syn på hur verkligheten är beskaffad, även när denna syn bryter mot vad som är ett faktum, nämligen att det bästa utgångsläget för ett barn är att ha en mamma och en pappa – det vill säga något som långt ifrån alltid kan realiseras, men som vi, när vi har en möjlighet att genom lag välja om vi vill realisera eller inte, rimligen inte kan bortse ifrån? ”
*******************************************************************

För det första så håller jag med om att det aldrig är moraliskt tillåtet att behandla en annan människa som ett medel för egna ändamål. Om man ser saken på det sättet är inte då själva handlingen att vilja och skaffa barn ett medel för egna ändamål?

För det andra klart att det har varit ett faktum att det bästa utgångsläge för ett barn är att ha en mamma och en pappa för att det är det som alltid har varit det tillåtna, det ”vanliga” och ”normala”.

Slutligen vill jag säga till alla er som är rädda för att plötsligt kommer vi att ha ett samhälle fyllt med kids med ensamstående mammor (bara för att lagen kan tillåta ensamstående kvinnor bli inseminerade) att ni inte skall vara oroliga. Det är fortfarande många som gillar mamma-pappa-barn samhälle.  Det är inte en självklarhet att vara förälder och det är inte alla kvinnor, ensamstående eller ej som vill skaffa barn.

Internet är en mänsklig rättighet

”Familjer med barn på högstadiet och gymnasiet som får ekonomiskt bistånd har rätt till internetuppkoppling. Lunds kommun gör nu ett test fram till årsskiftet för att utreda behovet.” (Sydsvenskan)
För några av oss är det en självklarhet att ha tillgång till Internet, det räcker med att ha ett vanligt jobb för att kunna fixa en uppkoppling hemma och springa till en butik och köpa en dator. För några andra är detta inte så.

Lunds kommun har tänkt på detta. Först genom att satsa på att elever från årskurs sju ska få en egen dator genom skolan och nu genom att godkänna kostnaden för internetuppkoppling som en godkänd uppgift.

Den som inte ha tillgång till nätet lever på något sätt i utanförskap. Det handlar inte bara om att skaffa ett konto på Facebook eller använda appar för att skryta om var man befinner sig just nu, utan om en hel värld av information som är där tillgänglig för alla.

Har man inte råd till en papperstidning kan man läsa det på nätet. Har man ingen TV, kan man titta på dokumentär, nyheter eller andra program här.

Alla jobbannonser och jobbansökningar sker på nätet. Det finns språkkurser, information om samhället, kontakter och kanske nya vänner.

Händer det något som påverkar varenda medborgare står det där så fort det händer, på sekunden är informationen där för alla.

Det finns självklart även mycket skräp, brottslighet, mobbning, men det är något som tyvärr följer med utvecklingen. Hade bilen inte existerat hade inte trafikolyckor funnits.

Att ha tillgång till Internet borde vara en mänsklig rättighet i dagens samhälle.

Läs mer här och här och här

I dagens samhälle borde vara en mänsklig rättighet att ha tillgång till Internet.

Mer om detta här och här

KD får gratis publicitet på Pridefestivalen

Råkade läsa två artiklar i Svd där det skrivs om KDs deltagandet eller icke deltagandet i Pridefestivalen 2011.


I den första meddelar Caroline Szyber (KD) att Krisdemokraterna i Stockholm tänker delta aktivt i firandet i kungsträdgården och i den andra

Säger Göran Hägglund att han tycker att det är "bra" att partiet deltar på Pride. Men själv nobbar han festivalen även i år.

Är KD med eller inte? Eller är det bara ett billigt sätt att få gratis publicitet?


Artiklarna går att läsa här och här