69 dagar efter att ha blivit fängslade i hettan och mörkret 700 meter under markytan, kunde man se de första modiga och stolta chilenare som hyssades upp.
När jag gick i skolan fick vi läsa ”SubTerra” (Under jorden), en bok av Baldomero Lillo (chilensk författare). Boken beskriver i korta berättelser den tragiska situationen som gruvarbetare levde och dog i Chile i slutet av artonhundratalet, främst baserad på kolgruvarbetare i Lota, en stad i södra Chile. Då grät jag också, men av frustration och ilska. Idag grät jag av glädje och stolthet över mitt älskade hemland och över mitt folk där hemma.
Trots att två tragedier har drabbat Chile i år (Först jordbävningen och sedan raset i gruvan) fortsätter Chile med sitt mod, med sin stolthet och med den solidariteten som alltid dyker upp när man behöver vara förenad. Sådant har jag aldrig sett någon annanstans. Inte heller den karateristiska humor som är en del av vår kultur, som när den andra gruvarbetare skämtade och sa ”jag lämnade sängen bäddad där nere ifall ifall…”
Den chilenska presidenten, Sebastián Piñera sa i sitt tal ” Vi kan känna oss mer stolta än någonsin över att vara chilenare” och här på andra sidan jordklotet, i en annan kontinent, är jag mer stolt över någonsin över att vara chilenare och att i mina ådror rinner blod fylld av stolthet, mod och solidaritet.
VIVA CHILE!
Läs mer om detta här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här
flera nyheter här, här, här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar