Den goda Sverige – En myt

Myten om den goda Sverige är rubriken till en artikel i Dagens Nyheter där Heléne Lööw historiker och nazism-expert ger sin syn angående bilden om Sverige.


Enligt Heléne Lööw är bilden av Sverige inte längre enhetlig utan mångfaceterad. Den har det varit sedan länge, men förändringar i samhället och enstaka händelser gör att myten om Sverige ställs på sin spets.

Tyvärr är det många som föredrar att behålla myten och väljer att låtsas att allt är fortfarande som det var.

Bilden av Sverige bygger på ett slags myt, säger hon. Myten om det lugna och stabila Sverige borde ha förändrats sedan länge men ska man peka på en tidpunkt och en händelse då bilden av Sverige verkligen förändrades så var det efter mordet på Olof Palme, och det var ju ett tag sedan. Sverige är ju faktiskt det land i Europa där en statsminister och en utrikesminister mördats på öppen gata. Ändå lever det en föreställning som skapades efter andra världskriget av ett land med konsensus och tolerans, något som egentligen aldrig har funnits. Den borde ha rämnat för länge sedan.

När det gäller våldsbrotten i Malmö säger hon

"Jag tror att många upplever det som händer i Malmö som något som inte angår dem eftersom de inte ser sig själva som potentiella offer. Det är inte deras verklighet, det är inte de som springer hem från bussen eller oroar sig för någon som inte kommit hem i tid. Det är lätt att tänka att man kanske måste se ut eller vara på ett visst sätt för att bli drabbad. Men så behöver det ju inte vara."

Jag tror inte att någon hade kunnat beskriva det bättre. Att som invandrare bara ha en liten, liten tanke någon gång på dagen och undra om kanske det är jag som blir drabbad någon gång är inte något jag önskar en annan människa, samtidigt som den kanske omedvetna försvarsmekanismen som kan säga att detta inte kan drabba mig för det är inte min verklighet.

Heléne Lööw trycker på vikten av att hålla igång en dialog. Att diskutera också de svåra och obekväma frågorna. Men här har vi ett litet problem enligt mig, hur kan man hålla en dialog när människorna är rädda att ta de svåra frågor eller ännu värre när man inte kan se problemet, eller i alla fall se det som det är?

"Vi har lite svårt att acceptera att människor efter ett tag upphör att vara invandrare. Att de faktiskt är medborgare. Att de faktiskt är här för att stanna. En del av dem vi kallar för invandrargrupper har bott här i generationer, de är födda och uppväxta här. De känner inget annat land än Sverige."


"Det är svårt att förändra mentala strukturer. Det är en väldigt lång process. Samtidigt har vi ett byråkratiskt system som befäster detta. Kanske borde vi fråga politikerna när en grupp upphör att vara en invandrargrupp.”

Sverige har förändrats och det skedde inte den 19:e september 2010, inte heller de senaste veckorna med alla rubrikerna om händelserna i Malmö och på samma sätt som jag undrar vad svenskhet är undrar jag även vad det är man menar med invandrare. Vad är det jag har gemensamt med en somalier, en irakier, en bosnier? Jag undrar det eftersom när man pratar om invandrare har jag en känsla om att man menade en invånare av en och samma nation.

Läs hela artikeln här