Alla hjärtans dag för alla, eller inte

Medan jag kan köpa blommor till min fru och kan förberedda en fin middag på Alla hjärtans dag blir samtidigt misshandlade, mördade, tystade eller aldrig vågar komma ut ur garderoben, många av mina bröder och systrar runt om i världen.

En dag som denna hyllar vi kärleken, men inte alla har rätt till den. En dag som denna kan vi springa till affären och köpa blommor till den vi älskar för att vi vill eller för att alla gör det, men runtom i världen är det långt ifrån alla som ens kan vara tillsammans med den de älskar.

En dag som denna kan jag sitta hemma i lugn och ro, tycka att världen är orättvis på andra sidan, men det är inte jag som blir fängslad eller blir tvungen att förneka den jag är.

Idag är det Alla hjärtans dag, men en liten skugga av sorg fyller mitt hjärta för jag inte kan sluta tänka på alla de i Ryssland eller någonstans i Afrika som blir dömda eller hur homosexuella blir mördade i Brasilien bara för att.

Vi som kan pratar öppet om kärlek, vi kan vifta med regnbågsflaggor och känner oss som hjältar när vi går i en regnbågsparad, men det finns de som kanske inte ens kommer att kunna uppleva kärleken bara för att det finns mycket att göra i världen för att folk ka förstå att kärlek är bara kärlek och att alla har rätt till den. Vad spelar det för roll om det är en man som älskar en man, en kvinna som älskar en kvinna eller två av olika kön som älskar varandra? Är inte kärleken samma kärlek?

Jag skulle gärna vilja önska alla en underbar alla hjärtans dag och när jag säger alla, menar jag ALLA, men jag vet att medan jag tittar på min fru i ögonen och säger hur mycket jag älskar henne finns det någon någonstans där utanför min lilla värld som blir mobbad, misshandlad och t.o.m. mördad just på grund av kärlek.

Som tur är finns det flera dagar på ett år då vi kan jobba för att någon gång kan alla fira den 14:e februari Alla hjärtans dag och den som väljer att inte fira är för att han eller hon har valt det, inte för att han eller hon har blivit tvingad att gömma sig och inte kunnat titta på sin älskade i ögonen och säga ”jag älskar dig tills döden skiljer oss åt”

Dotter till en mördate

Chile, 11 september 1973. Dagen då Chiles historia förändrades för alltid. Men historien har olika sidor och det beror på vem som berättar den. 40 år har gått sedan bröder stred mot bröder, grannar avslöjade grannar och fanatismen tog över ett land vars flaggas röda färg blev ännu rödare.

Tortyr är och kommer alltid vara avskyvärd och ingen mor ska leva resten av livet med att sörja sitt försvunna barn. Människor ska inte behöva fly sitt land på grund av några få som inte förstår att våld leder ingenstans mer än till döden.

Natten till idag (2013-09-11) har flera startat oro och satt barrikader i olika städer i Chile. Varför? Efter 40 år kan vissa ännu inte förlåta, eller bättre sagt, det finn ännu somliga som leker med människors känslor och förstör ”bara för att”. Några av dem var inte ens födda när allt hände och i Chile ska man inte glömma, men innebär detta att inte heller förlåta?

Jag har och har haft många vänner som fick fly. Många har en far, en mor en bror, en syster som försvann eller blev mördad. Men jag har också många vänner, inklusive min egen familj som fick betala priset.

Pappas vänner och arbetskamrater som blev delade på mitten av någon hemmagjord bomb placerad någonstans. En mormor som fick ta hand om sin dotter och hennes fyra barn som skakade av rädsla för att vi inte visste var pappa var, eller om han överhuvudtaget skulle komma tillbaka. Han skulle vara ute någonstans och säkra landet.

Som sexåring fick jag se min pappa med rädsla i ögonen, när soldater kom för att arrestera någon granne som hade blivit falskt anklagad. Pappa fick ingripa om med den ”makten” som yrket hade gett honom rädda liv.

Jag fick se oron i mormors ögon när medlemmarna i Unidad Popular ville konfiskera allt hon och morfar ägde, bara för at de inte var medlemmar i partiet.  Allt det som de hade byggt upp med svett och med egna händer, skulle tillhöra folket.

Det var inte bara oppositionen son fick köa för att få tag på bröd eller t.o.m. toapapper. Jag kommer väl ihåg när min höggravida mamma köade utanför ett bageri och höll mig hårt i handen. Jag skulle följa med henne medan mormor tog hand om mina små systrar, pappa var ute någonstans och jag med sex år skulle springa hem och hämta hjälp eller ta hand om min mor som knapp kunde röra sig med sin stora mage, ifall något hände!

Vi flydde inte, vi förlorade ingen närstående, men vi var också offer av det som, inte hände den 11 september 1973, utan något som påbörjade innan dess. När jag tänker efter var kuppen bara kulmen av ett krig som hade påbörjas innan. Landet hade delats i två långt innan diktatorn tog över.

Vi ska inte glömma historien, vi ska inte glömma alla offer av ett idiotiskt internt krig som markerade varenda chilenares liv, men om vi vill vara rättvisa ska vi inte glömma alla delar av historien.

Jag var där! Jag kommer fortfarande ihåg ljudet av kulor som flög utanför husets fönster. Som liten flicka tyckte jag att det var småroligt när strömmen gick och vi skulle lysa inne med stearinljus. Tur att jag inte fattade att det var för att någonstans i staden hade någon sprängt ett torn och med den någon som hade kunnat vara min pappa som det enda som gjorde var att skydda folket, även dem som ville spränga honom i små bitar.

Som vuxen och t.o.m. här i Sverige har jag blivit kallad för ”Dotter till en mördare”. Inte ens jag vet om min pappa dödade någon, även om han lovat mig att han aldrig gjorde det.

Som sagt vi ska inte glömma historien, men vi bör inse att historien har olika sidor och att den 11 september 1973 förlorade alla chilenare något.

Om svenska medier vill hjälpa till med rättvisa ska man inte romantisera och berätta bara en del, den delen som visar bara en sida av myntet, utan de olika delarna. Min historia är inte unik och för somliga kommer jag alltid bli dotter till en mördare.

Jag sörjer varje 11:e september det som hände i mitt älskade Chile för 40 år sedan. Jag sörjer alla dem som föll på grund av det de trodde på. Vi ska inte glömma historien, men vi ska inte heller romantisera den. 

Konsten att söka jobb

Nu har jag gått in i en annan fas i mitt liv. När min första stora kärlek gjorde slut efter ett tio års långt förhållande förstod jag att ingenting varar för evigt. Nej, det var inte när min elaka lilla syster berättade för mig att jultomte inte existerade för att hon hade sett när mamma kom hem med våra julklappar och att det var pappa som låtsades vara Jultomten. Nej, mina drömmar krossades då min tro på evig kärlek krossades. Sedan dess lever jag med vetskapen av att även om allt kan vara för evigt kan ens drömmars krossas på et ögonblick och saker har het enkelt slut.

I alla fall. Efter tolv år på samma företag som byte ägare vid flera tillfälle så var det min tur och där stod jag inför valet. Att dra facket och hela armén, köra med hela LAS på min sida och se kollegor packa före mig. Eller packa mina grejer, min sunkiga kaffekopp och gå därifrån med ett leende, en trevlig sista e-post till mina kollegor och säga tack och på återseende.

Just nu känns det inte så surt, eftersom jag inte är arbetslös eller arbetssökande eller vad det än heter det nuförtiden. Just nu behöver jag inte deppa eller på något sätt skämmas för under sex månader är jag fortfarande anställd, dock arbetsbefriad som det heter det.

Under den tiden kan jag fortfarande vänta på mitt saftiga lönebesked, drömma om den efterlängtade solsemestern på ”Mallis” och dricka rosé på altanen eller korka upp en flaska bubbel.

Men grejen är så att nu måste jag på riktigt lära mig konsten att söka jobb och inte bara söka utan få det där jobbet.

Personligen tror jag inte att det finns ett enda recept på hur man gör, man kan ha samma ingredienser till en rätt, dock vi kan göra potatismos, potatissallad, pommes, hasselbackspotatis, fyllda potatisar med samma potatis. På samma sätt tror jag att jobbs sökande går till. Så eftersom jag är min egen kock och jag njuter av mina egna maträtter tänker jag köra med mina egna recept i den nya fasen i mitt liv. Vi får se hur det går till.

En sak är jag säker på, oavsett vilket recept man använder till sin maträtt så måste det finnas salt bland ingredienserna, på samma sätt måste det finnas ”saltet” i alla recept i jobbs sökande. Saltet utan tvekan är att vara sig själv!

Dags at fixa maten till lilla familjen nu när jag är hemmafru….äh… arbetsbefriad, menar jag!

Regnbågsfestivalen 2013 – inte ens regnet stoppade oss

Malmös Regnbågsfestival är över för i år. Vi gjorde det förra året, vi gjorde det igen i år! Öppna Moderater Syd, MUF Skåne och flera skånska moderater anslöt på kansliet i Malmö för att delta i regnbågsparaden. 
läs mer om detta på Öppna moderater hemsida här

Om Husby, rasism och annat

 

Efter jag återigen inte har tid för att ta hand om min blogg så länkar jag här ett par artiklar publicerade den senaste tiden på Newsmill.

Den ena skrev jag angående våldet i Husby

Att förstå våldet i Husby föder ännu mer våld

"Dessa områden behöver bra förebilder som kan lära dem som förstör att det INTE är bra eller demokratiskt. Att man inte demolerar det området där man har sitt hem oavsett hur frustrerad man än kan vara. Vi måste sluta med att säga att vi "förstår varför de beter sig så" för detta bara legitimerar ett beteende som endast leder till ännu mer våld. " Läs hela artikeln här

och den andra angående den rasismen som ingen pratar om

Innerst inne vet vi att det finns en ”folkgrupp” i det här landet, som enligt mig börjar få statusen ”minoritetsgrupp”. Jag pratar om de blonda blåögda. Jag menar de som inte kan vifta med den svenska flaggan om de inte vill bli kallade för rasister. De som inte kan spela nationalsången högst där hemma, utan att riskera att någon granne kan misstänka att de är sverigedemokrater. Jag pratar om dem som blir kallade för ”svennejävel” eller ”svensk hora”. 

 Hela artikeln går att läsas här

Edith is back!

När man bloggar, skickar debattartiklar, underhåller ett par sidor, uppdaterar Facebook och twitter och dessutom har ett vanligt 40-timmars jobb är det lite svårt att hålla sitt urprungliga blogg uppdaterad, men här gör jag ett försök igen!

Även om jag har hållit mig borta från reageramera har jag ändå uppdaterat och tyckt till på andra ställen så här är några länkar om vad jag tyckt den senaste tiden för den som är intresserad. Enjoy!

Börjar med Dagens Invandrare, en blogg som jag skapade och sakta men säkert byggs upp!

Dagens Invandrare är en blogg och sida som har för  Syfte att uppmärksamma historier om invandrare som inte syns i media. 


Vår integration i det Svenska samhället skulle inte vara möjlig utan våra etniska svenska vänner så deras historia får också en röst.

Vi tillsammans är dagens svenska medborgare. Vi vill berätta vilka vi är, ty vi är inte brottslingen, offret eller förövaren som oftast syns i media.

Vi vill även visa för dem som inte kommit in i det svenska samhället att vägen kan vara olika svår, men inte omöjligtLäs här om oss och om våra historier och om våra vänners historier. Vi är dagens invandrare eller bättre sagt, dagens svenska medborgare. 


och några debattartiklar

Debatt En debattartikel om att som homosexuell häpnas jag över att tvingas in i en grupp

Newsmill Debattartikel om att hylla Chavez
Newsmill Debattartikel om invandrarpolitik

Peppakakor krossas av järnrör

Foto:Edith Escobar
Pepparkakan vägrade ställa upp
vi tog lussekatter i stället

Peppakakor krossas av järnrör och lussekatter attackeras av Jultomten.

Det var en gång ett land som hette Sverige där järn användes för att bygga järnvägar och peppakakor åts till Jul, då åt man även saffransbullar som även kalladas lussekatter och jultomten var far till alla barn. Men en dag kom tre elaka, mycket elaka pojkar som armerade sig med järnrör och började krossa alla pepparkakor. Lussekatterna ville hjälpa till men då kom någon som sade att de inte längre skulle finnas för det var elakt mot djur, vi får ju inte äta ”katter” och jultomten tröttnade och drog till värmare länder, sedan dess har vi inte sett honom mer.

Jag är så trött på all debatt som har fullständigt flippa ut. Alltså pepparkakor, järnrör, invandrare, etniska svenskar, icke etniska svenskar, babbe, svartskallar (som förresten inte har använts i senaste debatten). Jag är trött på att varje dag läsa överallt vad kändisar, mindre kändisar, gamla Robinssons deltagare och en och annan ”invandrare” född här som kanske vill sälja sin senaste bok tycker om invandrare och integrationsfråga. Jag är trött på ”det här är mitt land, nej, det är mitt, nej förresten det är vårt”. Jag är trött på den inflationen i ämnet att den håller på att tappa sitt värde och rasa liksom några stater under finanskrisen.

Jag är trött, trött, trött på att Kalle försvarar Muhamed i diskussionen med Pelle medan Muhamed fattar noll eller inte ens är bjuden till debatten.

Politiker, samhällsdebattörer, Robinssons före detta deltagare, artister och Kalle Anka alla, alla de tror sig ha lösningen på integrationen, som har helt enkelt misslyckas eller håller på att kollapsa, eller kanske inte? Vad vet jag, jag äger inte hela sanningen heller, men jag är, om jag fattar debatten rätt, en del av problematiken, för jag är ”invandrare”, ”blatte”, ”babble”, ”icke etnisk svensk”. Men jag liksom många, många andra aldrig blivit tillfrågad av en av våra av våra autonominerade försvarare, om vad jag tycker om pepparkakor (Jag gillar dem även om de ger mig halsbränna)

Kan vi inte bläddra bladet och gå vidare? Kan vi inte ta en paus, sätta oss ner och fundera på vad var och en av oss gör för integrationen? Hade man löst alla problem med allt tyckande, hade vi inte haft fattiga i världen, krig, alla hade varit albinos och färgblinda som satt tillsammans och åt pepparkakor utan att bry sig om de var brunna eller gröna.

Och snälla om man verkligen vill jobba för integration se till att fråga den nyanlände, engagera alla dessa icke etniska svenskar som inte kan språket så väl och som kan uttrycka vad de tycker på alla sociala medier eller dagstidningar. Det är respektlöst att prata om invandrare och integration medan de som knappt förstår sitter där och försöker hänga med. Det är respektlöst att säga att med jobb kan vi fixa integrationen för det är mer komplex än så. Själv blev jag inte integrerad när jag fick mitt jobb eller när jag lärde mig att säga ”tack för kaffet”, utan genom det plus genom min kontakt med det svenska samhället. Det tar tid och framför genom inkluderande kan man komma ett steg närmare in i landet. Det finns många människor som lever här, som kan språket, har ett arbete, men som inte träffat så många fler än sina egna landsmän.

Om jag vill hjälpa mina bröder och systrar som kommer från utanför Sveriges gränser, är det inte jag som vet vad de behöver, det är de själva som vet bäst. Det är inte jag som ska hitta lösningen efter det jag tolkar är deras behöv eller deras åsikter. Jag måste fråga de! Klart att man inte kan fråga tusentals människor om vad de tycker, men man ska inte heller springa till datorn och börja knappa bokstäver och debattera om hur sårade vi som är lite ”brunnare” blir när någon klär sitt barn i pepparkaksdräkt eller när en, bara en mörkhyad person som har svenska som sitt modermål uttalar sig om hur sårad han/hon är för att man pratar om hudfärg.

Så alla er som är på väg att slänga er framför era datorer och börjar skriva om hur sårade och kränkta invandrare är eller om lösningen är att ta bort pepparkakor från tallriken, lugna ner er. Ta en paus, skriv om månen så länge. Bidra inte mer till inflationen i ämnet. Det finns pepparkakor och järnrör så det räcker åt alla. Integrationen kommer vi vilket fall som helst inte lösa innan julledigheten, tro mig!

Mer om ämnet här här